Feelgood med mord i snöiga, sömniga Klockarvik

Marianne Cedervall

Dö för vårt syndiga släkte

(Lind & Co)

Längst ner på omslaget till Marianne Cedervalls senaste blandning av feelgood och kriminalitet finns texten: ”Ett fall för deckarprästen Samuel”. Det innebär således att Cedervall här och nu inleder ännu en mysdeckarserie, sin tredje.

Serien om ”häxorna” Mirjam och Hervor på mestadels Gotland var mindre av deckare och mer av jag inte vet inte riktigt. Den serien tyckte jag mycket om, så mycket att jag saknade Mirjam och Hervor när Cedervall började skriva sin andra mjukkokta deckarserie om pensionärerna Anki och Tryggve, även de på Gotland.

Hon skrev allt mer upp och in sig, så att Anki- och Tryggve-serien i sin bästa stunder blev en snudd på perfekt blandning av mord och måbra. Och så nu, när hon skriver som bäst i den serien, överger hon alltså den också?

För att starta ännu en ny feelgoodeckarserie om prästen Samuel Williams som när han inte fick den tjänst i domkyrkan som han ville ha, ja, verkligen borde ha fått, tar ett vikariat som präst i norra Dalarna – i det, enligt omslaget, ”sömniga” samhället Klockarvik.

Men det lilla samhället sover inte mer än att det första som Samuel gör när han kommer för att tillträda det nya jobbet och går en sväng på den snöiga kyrkogården är att han upptäcker liket av en man, lutat mot två kors.

Det ska visa att den givetvis mördare heter Finn Mats Hansson, chef för det nya hotellet och även medlem i kyrkorådet. Mer än så berättar jag inte om detta.

Den här balansgången – mellan mys och mord, cozy crime, kokt precis lagom mjukt, feelgood och krimi – hur man nu föredrar att beskriva det – brukar jag framhålla att ingenting kan vara svårare för en deckarförfattare att ge sig på. Svårt nog att blanda feelgood med lagom mycket feel life men att blanda blod och mord med något annat, till exempel kärlek, skidåkning och kyrkfrukost, kräver ännu mycket mer.

När Marianne Cedervall skrev serien om Miriam och Majvor kunde hon aldrig riktigt bestämma sig, om böckerna skulle vara deckare eller inte. När hon skrev serien om Anki och Tryggve balanserade hon i några titlar så mycket åt feelgood att berättelsen inte ens blev måbra utan rent ut få tråkig.

Men så ibland blev det exakt rätt balans också mellan feelgood och deckare, och då är Cedervall som bäst, ja, då är hon suverän. Kanske bäst i Sverige i denna hybridgenre? Och så startar hon ändå en ny serie, när hon nu tränat upp sig, för att liksom börja om…  

”Dö för vårt syndiga släkte” – denna första titel i Cedervalls nya feelgooddeckarserie med prästen Samuel Williams i Klockarvik – är till, säg, 85 procent välbalanserad mellan de två motstridiga genrerna. Lagom med måbra, lagom med kriminalitet. Mycket underhållande.

Men det märks också att hon söker sig fram, hur rutinerad Cedervall än har blivit så börjar hon ju om med ännu en ny miljö och ännu en annan huvudperson. Sökande är ordet. Hon söker, sida efter sida, mening på mening, den rätta balansen. Ibland hamnar berättelsen i det alldeles för vardagliga (som jag skrev ovan, går från feelgood till för tråkigt).

Fast så precis när jag ska till att tröttna händer något igen, det kan vara med deckargåtan eller med Samuel personligen. En filur till präst, bra på att predika men också, tja, mjukpilsk. I romanen och Klockarvik finns en kvinnlig polis, kommissarien Maja-Sofia Rantatalo, så vet du, mer behöver väl inte sägas.

Samtidigt som Samuel Williams har en numera särbo, Marit, därhemma…

Jag gillar också att prästen Samuel vid behov snackar med ”Bossen” (även om detta väl är lånat från Nesser och Barbarotti), det ger… hur ska jag skriva… mer vardagstrovärdiget åt prästens kristna tro, för mig.

Jo, jag tycker om ”Dö för vårt syndiga släkte”. Jag bestämmer mig för det. Att jag gärna läser en uppföljare – och så lär det väl bli, för berättelsen slutar med oväntad cliffhanger – och gärna en snabb uppföljare också, redan till hösten?

På försättsbladet står att Marianne Cedervalls pappa var präst. Ah, tänkte jag. Det förklarar ju saken, självklart då att dottern skriver om en amatördeckarpräst. Men så läser jag sist i boken att det faktiskt var hennes förläggare, Kristoffer Lind, som kom med ett ”roligt förslag” – att hon ”skulle skriva om en präst som är intresserad av mordgåtor och blir privatspanare”.

Bengt Eriksson