Skotskt möter franskt i skrattspegel, pastisch och noir

Peter May
En kamp mot klockan
Övers: Leif Jacobsen
(Modernista)

”En kamp mot klockan” är tredje titeln i Peter Mays franska deckarserie. Det vill säga med skotten Enzo Macleod, före detta kriminaltekniker och sedemera universitetslärare i Frankrike, som huvudperson i franska kriminalmiljöer.

Peter May, som också kommer från Skottland, skrev och publicerade Enzo Macleod-serien före sin mer välkända och framgångsrika deckartrilogi om ön Lewis i Hebriderna med den likaså skotske polisen Fin Macleod, observera efternamnet.

Den senare Lewis-trilogin publicerades först i Sverige och togs emot av jublande deckarläsare. När jag recenserade första delen i den nygamla franska deckarserien så insåg jag att de bägge Macleod la sig i vägen för varann och för de svenska läsarna. Den förste, eller egentligen senare, blockerade vid läsningen om den senare, eller egentligen förste.

Peter Mays franska Enzo Macleod-deckare är nämligen något helt annat. De bägge Macleod-serierna ska inte jämföras med varann. Någon gång ska jag mejla May och fråga om inte ett huvudsyfte med den franska deckarserien är att skildra en skottes – det betyder Peter Mays eget – möte med Frankrike.

Så tror jag i alla fall att man ska läsa hans franska deckare – som ett slags pastischer eller till och med kriminella humoresker: skildringar av fördomar från bägge håll, skotskt som franskt. Och när man läser dem så tror jag det hjälper om man gillar hårdkokt och noir från Frankrike.

Fransk noir har följande kännetecken: liksom mer av allt. Verkligheten som en i kriminell skrattspegel. Läser man så, och så läser jag, blir också den nya, tredje Enzo Macleod-deckare lika underhållande som spännande, liksom skämtsam på allvar.

Realistisk? Njaaaäää, inte vad gäller intrigen. Däremot till miljöerna. De är riktigt bra. Atmosfäriska och stämningsfulla. Som just en pastisch av tusen franska deckarromaner.

Jag är väldigt förtjust i franska deckare (även i fransk musik, tidskriftslayout och fransyskor, för den delen) så kanske just därför tycker jag också om Enzo Macleod-deckarna. Vilka, dessutom, blir nånslags mansromaner om en… ibland… och åtminstone förr… och nu också, i och för sig… skit till karl.

Det börjar i Paris med att någon tar livet av en annan. Det fortsätter i Strasbourg där Macleouds dotter Kirsty, nu tolk för EU, av en händelse – ja, ren tur – lyckas undvika att bli sprängd i luften. I staden Saint-Étienne, här bor Enzo Macleod, fortsätter det också med att Enzo får ett avgörande sjukbesked.

Det är enda röra och undan går det. Jag gillar det – att det är så rörigt och så mycket och att det dröjer innan jag begriper hur allt hänger ihop. Ungefär som det brukar vara i franska deckare.

”En kamp mot klockan” rekommenderas, i första hand, till frankofiler. Men nej, den här skotska fast franska deckaren rekommenderas till alla med öppna kriminella sinnen!

Bengt Eriksson