Snabbt, virrigt och helt rätt

Norskan Unni Lindell har jag följt sen hennes första deckare, polisromanen ”Ormbäraren”, kom på svenska för exakt tjugo år sen.

Just nu läser jag och har kommit en bit in i hennes senaste, polisromanen ”Drönaren”. Lär återkommer till den…

Medan jag läser den nya: så här recenserade jag hennes förra och även denna en  polisromanen, ”Där Satan har sin tron”, med kriminakommisarie Cato Isaksen och än mer kriminalinspektör Marian Dahle i Oslo. Också den tål att läsas!

Förresten, även i den nya ”Drönaren” heter huvudpersonerna Isaksen och Dahle, förstås.

***

Unni Lindell
Där Satan har sin tron
Övers: Margareta Järnebrand
(Piratförlaget)

I Unni Lindells nya polisroman, som för varje sida allt mer blir en polisthriller, har kriminalkommissarie Cato Isaksen endast en biroll.

Huvudutredare är istället kriminalinspektör Marian Dahle, som återvänder till polisarbetet efter sin konvalescens.

Dahle får ta hand om ett kallt fall: en liten flicka försvann i Oslo för 15 år sen. Hon återfanns aldrig. Ingen kunde gripas.

Samtidigt med den återupptagna utredningen börjar män försvinna i dagens Oslo.

Personer och perspektiv växlar snabbt och virrigt – ja, förvirrat. Ändå är berättarsättet helt rätt. Snart sagt varje romanperson har drabbats = förstörts av livet långt in i själen.

Ämnet, som tyvärr blivit vanligt i nutida deckare: pedofiler.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar