Kanske en ny svensk polisromanförfattare av högsta klass…

Edvard Fenvik
Blodsband
(Lind & Co)

”Klassisk polisroman” kallas Edvard Fenviks debutdeckare på omslagets baksida. Traditionell skulle jag hellre säga. Eller regelrätt.

Berättelsen – eller prologen, som inte är en prolog utan sin egen, riktiga berättelse – inleds på en Finlandsfärja.

Lördag den 26 april 1971 och fyra unga män har muckat från lumpen. Detta firas på Finlandsfärjan med så mycket alkohol att det leder till följder – eller en viss följd.

Edvard Fenvik blodsband25 år senare ska historien komma ikapp dem. Ett par av dem har blivit advokater, de övriga har andra jobb. Som det är bland gamla lumparkompisar eller ”kompisar”.

De börjar mördas, först en och sen nästa… Inte på samma sätt, inte identiskt, men snarlikt. Mördaren lämnar, som det brukar heta, ett visitkort.

Platsen: Stockholm. De utredande poliserna är – främst – kriminalinspektörerna Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic. Olika som personer, de har olika bakgrund. Ja, det framgår redan av namnen.

”Blodsband” är just utredande: en klassisk, traditionell och regelrätt polisroman i betydelsen Söwall/Wahlöös deckarskrivarskola (fast utan politiken).

Oscar och Sasha är huvudpoliserna men också en del av det kriminalpoliskollektiv som utreder framåt, undan för undan, varken för fort eller för långsamt, så deckarläsaren tappar intresset.

Utredningen kringlar och krånglar, som fiktiva polisutredningar ska. En återvändsgränd där, en ny tillfartsväg här. Välskrivet och bra. Går inte att säga annat än Edvard Fenvik debuterat både lovande och bra.

Men… Ja, det märktes väl att ett ”men” skulle följa. Något gnager i mig. Om inte polisromanen var så lovande och bra så skulle jag ju inte bry mig. Men nu, när den är det… Jag vill ha ännu mer.

Det är som om Edvard Fenvik gått en deckarskrivarkurs och avlagt sluttenta i specialämnet polisromaner. Han fick högsta betyg. Allt som behövs i en polisroman finns med, i rätt ordning och på rätta platser. Ändå – detta men…

Det är väl fräckt eller direkt oförskämt av mig när polisromandebuten ”Blodsband” blivit så lovande och bra men jag satt och väntade på att Fenvik skulle stanna upp och bryta av handlingen, själva polisromanen, bryta av den med sig själv.

En noga beskrivning av någon plats i Stockholm, en utgjutelse över samtiden (antingen av författaren själv eller en av huvudpersonerna) eller en mer ingående skildring av polisen Oscar och/eller polisen Sasha.

Alltså något, låt säga, ovidkommande. För att detta ovidkommande kan få en regelrätt, traditionell och klassisk polisroman att också bli personlig, just den polisroman som ingen annan än Edvard Fenvik hade kunnat skriva.

Jodå, antydningar till detta finns i personskildringarna men de är för få och för små (för mig). ”Blodsband” är, jag upprepar, både lovande och bra. Just därför hoppas jag att Fenvik vågar ta i ännu lite mer i uppföljaren, så att den blir såväl en klassisk som en personlig svensk polisroman.

Hoppas, hoppas att en ny svensk polisromanförfattare av den högsta klassen har fötts. Det kan vara så…

Bengt Eriksson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s