Hämnden i Sunne

Lotta Lundh
Vedergällningen
(Lind & Co)

Det kommer så många böcker, inte minst inom området deckare och annan krimi, att det är svårt att hänga med också för mig som åtminstone till viss del kollar böcker och även läser på arbetstid.

Hur ska det då vara för andra som enbart läser på fritiden? Och hur är det för författarna?

Oavsett om och hur mycket förlaget gör reklam för en bok är det lätt att boken och författaren inte syns i det gigantiska utbudet. Då talar jag om fysiska böcker, på strömningstjänsterna kan ju också äldre böcker plötsligt uppenbara sig och vara som nya.

”Vedergällningen” kan väl inte beskrivas som en ”äldre” roman men den kom för så pass längesen i våras att när den hamnat i högen för ”ska läsas” så blev den överliggande. Ändå tills nu.

I en annan text skrev jag nyligen att det är fascinerade att följa till exempel kriminal/deckarförfattare från debuten och framåt, se hur de utvecklas som författare och skriver allt bättre romaner. I den texten handlade det inte om Lotta Lundh fast orden stämmer in också på henne.

”Vedergällningen” är Lundh tredje polisroman/deckare om och med kriminalkommissare Erik Ljung vid Sunnepolisen och hans hustru Cissi, journalist på den lokala tidningens lokalredaktion. Jo, en något förvånande kombination, skulle den fungera i verkligheten? Om den ena är polis och den andra journalist, kan de hålla tillräckligt tyst för varann och offentligheten?

I Lotta Lundhs polisromaner fungerar det i alla fall utmärkt, kombinationen polis-journalist förmedlar två sidor av brotten, två sätt att betrakta dem och verkligheten. Förresten, apropå vad jag skrev om att följa en författare som skriver allt bättre: ”Vedergällningen” är inte bara det bästa som Lundh hittills har skrivit i Erik Ljung-serien utan sååå mycket bättre än de föregående titlarna.

Brotten är bestialiska och spektakulära, som de brukar vara i hennes romaner. Kanske tar Lundh i något för mycket eller kanske inte? Själva mordsätten förmedlar ju en ilska som känns riktig och äkta, faktiskt befogad, och som passar för att visa vem mördaren kan vara och hur mördaren känner. Så för mig fungerar det.

Det börjar med ett spektakulärt mord och det följer fler. Alla uppseendeväckande – på olika sätt. Erik Ljung med kolleger utreder detta enligt den polisiära procedurskolan med resultatet en riktigt bra polisroman.

Dessutom fogas andra detaljer in, från makarna Ljungs privatliv, polisstationen och tidningsredaktionen. Det kompletterar och fördjupar, såväl personskildrandet som själva romanen, och utan att lägga sig i vägen för kriminalintrigen. Dessutom börjar en utsocknes, det är jag, som bara rest igenom en enda gång bli intresserad av Sunne. Kanske skulle resa dit och kolla nångång, alltså sådär som bra miljöskildringar kan få en att lockas till en okänd plats.

”En Erik Ljung-deckare”, enligt omslaget. Jag tycker serien borde döpas om till ”Sunne-deckarna”. Kommer den mångläsande deckarfantasten – av alla tusen kriminalkommisarier – ihåg namnet Erik Ljung? Jag är tveksam. Sunne minns alla, däremot.

Ska jag också skriva = avslöja att romanen handlar om exakt vad titeln säger? ”Vedergällningen” är alltså en – ännu en – svensk hämnddeckare. Kan jag väl göra om jag använder tilltalet hen. Nej, jag ska inte avslöja mördarens kön. Kanske en man, kanske  en kvinna.

Fast så mycket kan ändå avslöjas som att ”Vedergällningen” dessutom är ett ovanligt bra bidrag till den allt större undergenren hämnddeckare.

Gör inte som jag, dröj inte med att läsa ”Vedergällningen” av Lotta Lundh. Skaffa boken och läs den, om du inte gjort det. Läs den, nu direkt.

Bengt Eriksson