Deckarloggbäst maj 2020

Gui Minhai
Jag ritar en dörr på väggen med fingret
(Kaunitz-Olsson)
Gui Minhai diktar på flera plan samtidigt. Han skriver, om ordet går att använda, vackra dikter. Också skicklig på att formulera symboliska rader som öppnar sig för allt som finns mellan orden och där han uttrycker sin syn på Kina utan att egentligen göra det men ändå gör det kraftfullt och tydligt. Diktsamlingen är också en rapport inifrån fängelset, om hur diktaturens Kina behandlar sina medborgare.

Karin Alfredsson
Roger och Rebecka
(Bokfabriken)
Fortfarande 1950-tal när Alfredsson skriver vidare om Granträskåsen i Västerbotten, byns människor och deras fattiga, slisamma och hårt reglerade liv, inte minst för kvinnorna. Hon noterar tiden och livet med exakta markörer: kyrkans ilska mot att kvinnor klipper håret, en visslande kaffepanna och mackor med falukorv. Att sonen Roger nu bor hos sin mamma Rut innebär att hon och Vajlett måste smyga än mer med sin förbjudna kärlek. Deras små kärleksstunder är förtjusande ömt skildrade.

Sammy Jeridi
Ghettokungen
(Bokfabriken)
Det här tror jag inte är det sista vi ser av debuterande Sammy Jeridi, det finns skäl att lägga namnet på minnet. ”Ghettokungen” är en snabb, välgestaltad historia och bitvis olidligt spännande, även om jag kunnat vara förutan en del explicita tortyrscener. (Ur Tony Johanssons gästrec.). Deckarloggs tillägg: Jeridi har en personlighet i språket – drag, kraft och rytm, tempo! mitt emellan tal- och skriftspråk – som det ska bli intressant att följa och se hur han jobbar vidare med.

Ulla Bolinder
Onda ting
(BoD)
Bolinder fortsätter att skriva deckare på sitt högst egna sätt: ett slags procedur- och kollektivromaner. Just ett slags, hennes personliga varianter av nämnda romanformer. ”Onda ting”, tredje titeln om och med kriminalinspektör Ann-Catrin Friberg, börjar med ett larmsamtal till SOS 112. En man ligger död. Det är hans hustru som ringer. Samtalet mellan O(peratören) och K(vinnan) refereras i ordagrann dialogform. Så skriver hon: i tal och samtal. Resultatet blir en kör av olika stämmor, både i samprat och monologer.

Lars Wilderäng
Redovisningsavdelning Marviken
(Norstedts)
Vi får följa agenten Tor som arbetar på den svenska underrättelsetjänstens hemligaste avdelning. Arbetena går långt över lagens gränser. Det är upplagt för en actionthriller av den högre skolan. Efter halva boken hoppas jag att något ska hända som förändrar spelplanen och skapar dramatik. Jag vill inte avslöja för mycket. Men! Den tålmodiga blir rikligt belönad. Jag kan konstatera att författaren knåpat ihop en smått genialisk historia. Inspirerande att någon vågar spänna bågen så högt och även lyckas med företaget. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Anne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat.
Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)