Ulla Bolinder
Onda ting
(BoD)
Ulla Bolinder fortsätter att skriva deckare och polisromaner på sitt eget sätt. Ja, på sitt högst egna sätt. Hon fortsätter också att vara den minst uppmärksammade av de främsta deckarförfattare som finns i Sverige.
För så är det, gånger två. Jag skriver som jag brukar: sorgligt att Ulla Bolinder ska behöva ge ut sina deckare själv, nu genom Books on Demand, att inget förlag kan tycka att hon är värd att satsa på och försöka marknadsföra.
Ulla Bolinder skriver ett slags procedurromaner. Hon skriver också ett slags kollektivromaner. Just ett slags, för hon skriver sina egna, personliga varianter av nämnda romanformer.
”Onda ting”, tredje titeln i serien med kriminalinspektören Ann-Catrin Friberg, börjar med ett larmsamtal till SOS 112. En man ligger död hemma i huset. Det är hans hustru som ringer. Bolinder refererar samtalet mellan O(peratören) och K(vinnan) i ordagrann dialogform.
Så börjar det. Så skriver Bolinder. I tal och samtal. När hon började skriva deckare var främst förhörsprotokoll från polisen det centrala för kriminalberättelserna. Hon har sen i roman efter roman varierat och utvidgat denna utgångspunkt så att resultatet blivit en kör av olika stämmor, både i samprat och monologer. ”Onda ting” har dessutom en genomgående jag-berättare i kriminalinspektören Friberg, som tänker och tycker.
Ett annorlunda sätt att skriva och berätta, ett myller av människor vävs ihop till en och samma berättelse; olika trådar vävs in, olika ledtrådar och spår tillkommer till kriminalintrigen. Och det blir aldrig tråkigt. Bolinder lyckas så väl med detta – egna, en gång till – sätt att berätta att jag tycker det är otroligt. Resultat: en högst trolig berättelse, ett fullt trovärdigt händelseförlopp.
Nej, mer utförlig och ingående tänker jag inte vara. (Men eftersom det anges redan på omslagets baksida så kan jag ändå skriva: Maken var ihjälslagen. Hustrun blir anhållen och även häktad.) De varvade rösterna som tillsammans ska bli polisutredningen bör följas av läsaren. Detta är så att säga grejen med deckarförfattaren Ulla Bolinder, att följa hur stämmorna sjunger ihop. Det är mycket spännande följa.
Jag tror men vet inte, jag tror blott, att när Bolinder för tre romaner tillbaka startade serien med och nog lika mycket om Ann-Catrin Friberg så var det för att genom henne kunna uttrycka egna åsikter. Jag ska inte dra det så långt som till att påstå att hon är ett alter ego, det har jag ju verkligen ingen aning om. Men nog vågar jag tro att kriminalinspektör Fribergs åsikter i mycket också är deckarförfattaren Bolinders?
Eller har jag nu placerat mig bland någon av de recensentkaraktärer som Bolinder låter ”alter egot” Friberg diskutera och tycka – illa – om?
Kriminalinspektör Friberg tycker och tänker mycket. Hon samtalar regelbundet om sitt arbete med sin döde före detta kollega Göran Mårtensson. Det fungerar bra, det ger en extra, kompletterande bild och fördjupning av mordutredningen. Dessutom har Friberg blivit allt mer miljöengagerad, det fungerar sämre.
Det handlar inte om att dela eller inte dela hennes – deras – åsikter eller om att samhällsengagemang inte skulle höra hemma i en deckare – klart det gör! – utan om att det bryter av polisromanen och får brottsutredandet att stanna upp. I så fall, om just detta är så extra viktigt att skriva om för Bolinder, så önskar jag hon istället skrev en deckare på temat miljöförstöring.
Men det är jag, en annan läsare kan ha motsatt åsikt. Och i vilket fall, Ulla Bolinder är och förblir en av de mest intressanta, speciella och bästa deckarförfattarna i Sverige. Vilket tyvärr är alldeles för okänt för alldeles för många. Upptäck och läs Ulla Bolinder, om du är en av dem som inte läst henne tidigare… Och har du läst henne, så vet du ju redan.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Åke Axelsson var namnet jag sökte, deckarförfattaren med trovärdiga intriger och kunskap om polisarbete (vilket inte är så konstigt då han varit själv varit polis). Goda förutsättningar för att jag ska gilla det, men tyvärr svänger språket inte tillräckligt.
Då kan man tycka att det idealiska vore ett samarbete mellan en driven journalist och en rutinerad polis. Men det kan bli som hos paret Ulf Broberg / Peter Lundström, som trots sina meriter skrivit de sämsta spännings- och polisromaner jag någonsin läst, såväl när det gäller hantverket som trovärdigheten. Hur man än vänder sig…
GillaGilla
Jag har bara att hålla med.
Klarar själv inte av särskilt många moderna deckare och deras författare. De flesta kan skriva, de har lärt sig alla knepen att ta till i spänningsromaner, men alltför ofta känns det som att man vill marknadsföra ett ”angeläget” budskap och det blir viktigare än att berättelsen är trovärdig och realistisk. Oftast verkar det som att författarna lärt sig om polisarbete från andra deckarförfattare, som lärt sig från andra deckarförfattare, som… och de få undantag jag hittat har då istället haft brister i språket. (Tänker på en speciell, men minns inte namnet, en svensk man.)
Ulla Bolinder har känts som ett lysande undantag sedan jag först upptäckte hennes David Weber-böcker, och jag är både förvånad och inte förvånad över att hon inte fallit svenska deckarläsare på läppen.
GillaGilla