Deckarlogg har ju haft ett litet tema som återkommit då och då om country noir eller landsbygdsnoir på svenska. Detta med anledning av de nya noir-mörka romanerna om och från Norrland, Norr- och Västerbotten av Karin Smirnoff, Stina Jackson och Maria Broberg.
Deckarlogg har blickat både utanför Sverige, till Daniel Woodrells country noir-romaner, och bakåt i svensk landsbygdsnoir. Finns det en sådan, har det frågats. Eller har Smirnoff, Jackson och Broberg startat en ny genre?
Mitt svar som motfråga: Skulle inte varenda äldre arbetarroman som utspelar sig på svensk landsbygd kunna beskrivas som landsbygdsnoir? Hade varit intressant att någon gång orka läsa bakåt i landsbygdens arbetarlitteratur och skriva landsbygdsnoirens historia.
På Facebook skrevs det att dessa nya Norrlandsnoirförfattare, alltså Smirnoff, Jackson och Broberg, är motsatsen till Fritiof Nilsson Piratens berättelser från och om Skåne. Nja, tänkte Deckarloggs redaktör, bosatt så centralt i Piratenland som man kan bo.
Piratenskulpturgruppen ”Saga väves på sanningens varp” (upphovsman: Jonas Högström) framför Piratenmuseet i Vollsjö. Foto: Bengt Eriksson
Piraten kunde minsann skriva skånsk landsbygdsnoir – eller skåntry noir. Tänkte just på det när Vollsjö, det var ju här som Piraten föddes och växte som son till stinsen, för några år sen fick en lokal teater, kallad just PiratenTeatern, i en röd lada på Wollsjö säteri (eller Gottorp, för att använda Fritiof Nilsson Piratens litterära namn).
Som första pjäs skulle Friteatern, turnerande från Karesuando till Ystad under plus 45 år, dramatisera och sätta upp en av Piratens berättelser. Närmare bestämt långnovellen ”Mannen som blev ensam”, omarbetad flera gånger och slutligen publicerad i boken ”Historier från Färs” (1940).
Vilket ju passade bra, eftersom Piratens berättelse utspelar sig i säteriets närmaste omgivning. På ena sidan, i Vollsjö by, ligger prästgården och även huvudpersonen Vantecks hus med sin prunkande trädgård. På andra sidan finns Vollsjö station, där Fritiof Nilsson växte upp och bodde med sina föräldrar (pappan var alltså stins) när ”Mannen som blev ensam” utspelar sig.
Och bortom station, uppe på Vollsjö torg, ligger gästgiveriet som också det förekommer i Piratenhistorien.
Friteaterns uppsättning av ”Mannen som blev ensam” var inte första gången som Piratens berättelse dramatiserades. Det hade skett två gånger tidigare: först som TV-serie på 70-talet och sen bara något år innan Vollsjöuppsättningen av Michael Segerströms enmansteater.
Att just ”Mannen som blev ensam” var först ut att spelas på den nya PiratenTeatern i Vollsjö blev också lite extra intressant. Ja, förvånande. För det är ingen vanlig Fritiof Nilsson Piraten-historia, så som de flesta känner Piraten. (Även om mörker oftast eller alltid finns i botten hos Piraten, särskilt i hans historier från hembygden Färs.)
Långnovellen ”Mannen som blev ensam” är nämligen inte det minsta rolig. Piraten är sarkastisk, ja. Också sådär elak som han kan vara ibland. Men i ”Mannen som blev ensam” finns inget roligt alls. Det är en tragedi, en högst allvarlig och sorglig historia.
Ett porträtt av en människa, den ovan nämnde Vanteck, huvudpersonen, som aldrig ens ”med vett och vilja trampat på en blomma”. Men han är ju inte riktigt som alla andra – ”Vanteck följde inte flocken” – i den by som måste vara Fritiof Nilsson Piratens födelseby Vollsjö. Geografiskt stämmer det exakt.
Också ett porträtt av inskränktheten i barndomsbyn, där ”den som står mot strömmen… får bakvattnet i ryggen”. Så skriver en arg, riktigt ilsken Fritiof Nilsson Piraten och fortsätter:
”Bakvattnet rör sig kring sin egen axel men står eljest stilla som en kloakbrunn mitt i strömdraget. Det drar till sig all oredlighet, där flyter spottloskorna upp och dit driver skulorna från rännstenen. Där samlas halva antydningar, fåvitska gissningar och falska vittnesbörd och allt snurrar runt och blandas tills det liknar bevisning.”
I ”Mannen som blev ensam” har Piraten skildrat den uråldriga bymentalitet som lägger grunden för främlingsrädsla, invandrarhat och rasism. Det går också att läsa novellen som en beskrivning av hur och varför människor kan bli terrorister.
Genre: skånsk landsbygdsnoir, så kallad skåntry noir.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera