Noir som tecknad serie och spelad film

Jag som är grundskolad med Carl Barks och vidareutbildad av bland andra Hergé, André Franquin, Moebius, Jacques Tardi, Enki Bilal och Serge Clerc måste erkänna att jag inte varit så förtjust i de senare årens svenska serieutveckling.

För mig är serietecknande lika mycket en enskild serieruta – den är ett verk i sig, ett konstverk och en tavla – som en serieberättelse. Mer konst än roman alltså – fast när de förenas, då blir tecknade serier som allra bäst.

IMG_0482Det innebär att serier måste vara väl- och/eller personligt tecknade för att jag ska uppskatta dem. Och ditåt – det vältecknade – har tyvärr inte svenska serier vare sig gått eller strävat på senare år. Men strunt i det – dagens svenska serieskapare har sin publik.

Vad jag tänkte påpeka är att nya numret av serietidningen – ja, nu har den serietidningsformat och storlek igen – Galago, nr 139 eller 2/20, innehåller en riktigt bra tecknad serie. Gånger två: både bra tecknad och bra berättad.

En av mina om inte gamla så äldre favoriter, Lars Krantz, har tecknat och berättat serien – som en tecknad novell eller kortroman – ”Martins död” i svartvitt med stark kontrast mellan det vita och det svarta; svarta skuggor och annan svärta som ger genren noir.

Tecknad noir i Malmömiljö (vilket framgår om inte förr av den avslutande rutan – den skulle jag gärna hänga på min vägg – som visar en gata på Kirseberg). Malmönoir eller existentiell noir.

IMG_0483En enkel berättelse i Lars mun (hur självbiografiskt det är vet jag inte, kan blott ana) om kompisen Martin, som inte svarar i telefon. Han kan väl inte…? Berättelsen börjar med att Martins far ringer till Lars och frågar om han vet var sonen är och avslutas då en spänd Lars ringer på dörren till Martins lägenhet.

Och handlar om vad Lars tänker, där emellan. Som detta: ”Fördelen med att svartmåla hela världen är att man ibland faktiskt kan glädjas över hur fruktansvärt fel man kan ha.”

Olika former och storlekar på rutorna, olika många rutor på en sida, den återkommande svärtan som används så olika, vissa rutor är fintecknade ner i detaljerna och andra blott som svarta skuggfigurer, närbild på ett ansikte eller en panoramateckning över en gata.

Mycket bra.

Nya Galago innehåller dessutom en essä, alltså en skriven text, av Emma Gray Munthe om ”Film noir – Filmens smärta och svärta”. Kunnigt och bra skrivet, på samma gång spännande och underhållande, ingående och analytiskt, från noirfilmens start över fortsättningen och utvecklingen och med hennes ögon in i framtidens noirfilm.

Sist: en lista med de tio kanske främsta noirfilmerna.

Bengt Eriksson

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s