Kriminell samhällsturism i Japan

Hideo Yokoyama
64
Övers: Yukiko Duke
(Ersatz)

Som inledning lånar jag – och vrider till lite – en beskrivning av deckare och annan krimi som jag minns från en recension av just den här romanen i The Guardian (googlar fram recensionen igen, det var Mark Lawson som skrev): ”Kriminalromaner är ett slags samhällsturism som visar upp samhällen från deras sämsta sida.”

Det stämmer exakt in på japanen Hideo Yokoyamas ”64” och det stämde också för britten David Peaces bägge Tokyoromaner, ”Tokyo år noll” och ”Ockuperad stad”. (Den tredje romanen i trilogin, för det skulle bli en trilogi, kom väl aldrig på svenska, kom den förresten alls?)

När jag läser Hideo Yokoyama repeteras David Peace i huvet. Peace skildrade det gamla – med tillägget manliga – Tokyo och Japan precis efter andra världskriget. Yokoyama skildrar dagens, det betyder 2000-talets – och fortfarande med tillägget manliga – Japan. Eller kanske snarare att Peace skildrade resterna av det gamla, ödelagda Japan som Yokoyamas nya moderna Japan skulle byggas på (observera titeln ”År noll”).

”64” är på 619 sidor med tättryckt text. Jag påpekar det, dels för att det är mycket att läsa och dels för att få förlag idag nog skulle ta sig an en 619-sidig japansk deckare och polisroman som bara till viss del är en deckare och polisroman. Jag påpekar det också för att framhålla att Ersatz, som alltså låtit översätta och ge ut ”64”, är ett av de svenska förlag som ser minst lika mycket till litteraturen – bra litteratur ska göras tillgänglig! – som försäljningen och att 619 sidor inte alls är för många, vad gäller just den här romanen.

Hideo Yokoyama förmår att hålla liv (och död), intresse och spänning i alla dessa sidor. Här finns en kriminalintrig och en deckartråd rätt igenom romanen, än tvinnas den mer och än ligger den kvar i bakgrunden. Intrigen kan beskrivas så här: Huvudpersonen, Yoshinobu Mikami, har förflyttats från kriminalavdelningen till en tjänst som chef för informationsavdelningen inom polisen. Han är medelålders och karriären borde ju ha gått uppåt men det här är definitivt en degradering för en kriminalare.

När vi möter Mikami har hans sextonåriga dotter Ayumi varit försvunnen i sex månader. Hon rymde hemifrån, för det kan väl inte vara något annat som hänt? Det har tagit hårt på Mikamis hustru, som isolerat sig, inte lämnar hemmet utan håller sig nära telefonen. Genom en speciell överenskommelse tilllåts Mikami vara den första som får se liket av varje ung kvinna som hittas död.

Det blir inte bättre och lättare av att han kommer en gammal utredning på spåret, en utredning som tydligen – av någon intern polisiär anledning – verkar ha mörklagts. Utredningen gällde/gäller en ung flicka, Shoko, sju år, som försvann för fjorton år sen, 1989. Hon kidnappades och en stor lösensumma betalades ut men Shoko återfanns ändå – död.

Samtidigt sköter – eller missköter – Mikami sitt arbete som polisens presstalesman. Varje  morgon står kriminalreportrar utanför hans dörr och vill ha nyheter. Och han blir ovän med alla eller de flesta – både gamla kolleger på den kriminalavdelning där han tidigare arbetade och de nya på informationsavdelningen. Mikami är inte heller någon vidare trevlig polis, människa och man. (Eventuellt kan han vara en typisk japansk man?) Inte minst ogillar han att det också arbetar en ung kvinna på hans avdelning. Som polis! Kvinnor ska inta vara poliser.

(Inom parentes kan tilläggas att kvinnor i Japan väl fortfarande slutar arbeta när de gifter sig. Som gifta stannar de i hemmet. Minns hur förvånad jag blev när jag träffade en ung, mycket framåt och framgångsrik yngre kvinnlig musiker och skivbolagsägare i Tokyo och hon sa att om hon gifter sig måste hon sluta med ”allt det här”. Hennes blivande man skulle aldrig tillåta att hon arbetade. Jag blev häpen, det måste väl också finnas andra sorters japanska män? Just den där kvinnliga musikern bor förresten numera i Sverige…)

Att handha det japanska livet, att leva i det japanska samhället, att vara japan = en japansk man. Det är vad ”64” handlar om, vid sidan och runt om det kriminella. Hur (en) man uppför sig och inte uppför sig på en japansk arbetsplats och i livet. Här finns dessutom en rad intressant information i förbifarten, liksom medan personerna gör något annat. Ett enda exempel av många: poliser ger gåvor till vittnen som ska förhöras. Ja, redan titeln ”64” är japansk (på vilket sätt avslöjar jag inte). Romanen ”64” är, för att återknyta till Mark Lawson, ”samhällsturism” i det japanska samhället, på både ont och gott.

Hideo Yokoyama har skrivit en mycket spännande deckare, krimi och annan roman, som förresten utsågs till årets bästa översatta deckare när den gavs ut i Tyskland. Hur kommer Svenska Deckarakademien att agera? På omslagets baksida kan man läsa en blurb från David Peace, själv aldrig deckarakademinominerad här i Sverige (hmmmm), med följande beröm: ”Not only is Sixty Four an addictive read, it is an education about Japan, its police and its society, and simply one of the best crime novels I have ever read.”

Instämmer, helt.

Bengt Eriksson