Andra Örbyhusdeckaren är ännu bättre!

Aline Lilja Gladh
Änglaleken
(XIV Förlag)

Slutbetyg: Underhållande och rätt spännande debutdeckare. Så gärna en uppföljare!

Med dessa ord avslutades min recension av Aline Lilja Gladhs debutdeckare ”Tändstickan”. Den här gången ska jag börja med slutbetyget: Uppföljaren är ännu bättre än debuten. Så gärna fler titlar i den här serien!

Ja, ”Änglaleken” är faktiskt bättre i allt. Deckarförfattarinnan skriver säkrare, inte minst. Förra gången sökte hon sig liksom fram till miljön, personerna och intrigen. Nu är hon där…

Aline Lilja Gladh anglalekenFast nej, jag ska väl inte skriva att hon är framme. Framtida titlar i ”Örbyhusserien” kan säkert bli ännu lite bättre.

Där, i Örbyhus med omnejd, en bit norrut ovanför Uppsala som i sin tur ligger en bit norrut från Stockholm, fortsätter deckarserien att utspela sig.

Liksom debuten börjar ”Änglaleken” med en sån där ettrigt kittlande action-inledning som Aline Lilja Gladh är så bra på att skriva. Som jag formulerade det förra gången: ”Stämningen, känslan och spänningen förmedlas så känsligt genom själva språket, varje mening och ord.”

Den här gången är början utformad mer som en prolog (än som en inledning, om det nu är någon skillnad) och så pass hemsk att jag är på väg att utfärda en Tony Parsons-varning – när hon stoppar. Riktigt så Parsons-hemskt blir det inte utan mer just en lockande, spännande inledning/prolog.

Det här action-sättet att skriva – med ettrigt avhuggna meningar – fortsätter in i boken, i den fortsatta berättelsen. Till skillnad mot förra gången, då fortsättningen var mer långsamt berättande. Vilket nog inte är den här deckarförfattarens grej utan hennes specialitet och personlighet finns i nerven.

Även de centrala personerna – Lo, konstnär och nu receptionist på det lokala poliskontoret med förmåga att lägga näsan i mordfall, Linus, polis och Los bror, Conny, ledare för traktens kriminella motorcykelgäng, med flera – är betydligt mer självklart tecknade, inte alls så sökande som förra gången.

Och så Love, den lilla sonen till Lo och Conny, som inte är ihop men men… Det är komplicerat, som man säger.

Korinthia – egentligen Elsa – är en nytillkommen person i centrum. Korinthia och hennes lajvande kamrater råkar bli vittne till ett mord i Vendelskogen. En springande man skjuts ihjäl. Extra problematiskt blir det också när det visar sig att den döde har koppling till receptionisten och, säg, halv- och egenpolisen Lo.

Ska inte bli långrandig: Bra och spännande skrivet, allt mer utmärkta skildringar av Örbyhus spräckliga befolkning och jo, rätt åkej deckar/mordgåta också. Vissa egenutgivare plockas ju upp av något förlag och om jag hade ett sådant skulle jag absolut kolla in Aline Lilja Gladh.

Som nu är igång på allvar!

Bengt Eriksson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s