Semicoolt

Idag när datumet är den 6 februari har Deckarlogg varit semicool mest hela dan. Bl a genom att läsa annat än deckare/krimi.

T ex bläddrat och än en gång läst lite i Cecelia Watsons hyllningsbok till ”Semicolon” (4th Estate) med den maffiga undertiteln ”How a Misunderstood Punctuation Mark Can Improve Your Writing, Enrich Your Reading and Maybe Even Change Your Life”.

Yeah!

Redan kapitelrubrikerna – typ ”Deep History”, ”Sexy Semicolons”, ”Semicolon Savants” och ”Against The Rules” – avslöjar en del om hennes inställning till såväl semikolon som till livet.

Semikolonet föddes, liksom allt i språket, inte minst i skriftspråket, har fötts någon gång någon stans, i Venedig år 1494. Av vem, varför och hur det gick till är bland allt det spännande som Watson skriver om i sin bok.

Hon skriver om de som är och varit emot användandet av semikolon (Kurt Vonnegut hade många kvalitéer men hans åsikt om semikolon var ingen sådan) och de som varit och är för. Samt de, av dessa senare, som har strikta bestämda åsikter, och de verkar vara många, ja, alltför många semikolonanvändare, om hur ett semikolon ska användas.

Det betyder – Måste.

Cecilia Watson förhåller sig – däremot – semicoolt till detta. Hennes bok kunde haft titeln ”Semicoolon”.

Regler är väl bra att kunna och läsa men livet ska levas och språket ska skrivas. Också språket är en levande människa.

Finns all anledning för semikalla snarare än semicoola att läsa t ex hennes skildringar av språkets semicoola galenpannor och personligheter som skrivit/skriver mot reglerna – eller ”reglerna” – oftare än enligt.

Att följa språkregler skapar ingen litteratur. Även semikolon ska användas och användas coolt snarare än regelenligt. En ska veta varför en använder semikolonet och hur en  använder det; det är det viktiga.

Själv avslutade jag en gång sista meningen i en längre essä med;

Det tyckte jag var inte bara semicoolt. Det var coolt.

Bengt Eriksson