2019 års bästa svenska deckare och annan krimi (del 2)

Camilla Grebe: Skuggjägaren (Wahlström & Widstrand)
Bästa hon skrivit. En historisk kvinnoroman och kvinnodeckare, kanske till och med och kort sagt ett stycke svensk kvinnohistoria. Grebe skildrar kvinnors, på flera sätt, funktion inom polisen: från 40-talet till dag, från polissystrar som var det ordet säger, ett slags hjälpande ”systrar” till manliga poliser, fram till dagens kvinnliga poliser och profilerare. Miljö: Östertuna, en stockholmsförort som kanske känns igen till namnet? Bra, fyndigt och viktigt.

Mikael Fuchs: Mord på öppen gatan (Lind & Co)
1949 och Stockholm som kunde ha varit, om politiker och stadsplanerare fått som de velat. Pastisch? Ironi? Nånslags kommenterande deckare och polisroman. En kommentar till både halva genren och verkligheten: som den där biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen (filmvisningen är slut och besökarna på väg ut, vad tänker du på?) till konfrontationen mellan detektiven – här en av poliserna – och kvinnliga huvudpersonen (vad tänker jag på? Spillane light).

Kjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
När Ann Lindell återkommer efter tio år är hon före detta polis och jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp. Ortnamnet har hittats på men sådana övergivna byar finns överallt i Norduppland, ett landskap med ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”. Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Tre människor dör. Och det är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess människor.

Helene Tursten: Äldre dam med onda avsikter (Nona)
Väl en bagatell men en lika morbid som underhållande bagatell. En samlig kriminal- eller kvinnliga amatörgangsternoveller med huvudpersonen Maud, 90 år, bosatt i fina Vasastan i Göteborg och handlingskraftig. Det ska läsas som ”med onda avsikter”. Om något är som hon inte vill så ser hon till att ändra på det – handgripligen. Som när en kvinnlig konstnär försöker lägga beslag på Mauds lägenhet eller advokaten ovanpå som stör Maud genom att slå sin hustru.

Anna Roos: Lika i döden (Louise Bäckelin förlag)
Med ”Lika i döden” inleds en trilogi som Roos kallar ”Morden vid världens ände” = småstaden Trosa. Där föddes Vera Jansson, huvudperson. Dit återvänder hon till en begravning, efter att barndomsvännen Tom hittats död på torget i Trosa. Vinter, snö och kallt. Nyårsdagen. Ihjälfrusen och naken (!!!) satt han på ett kungatorn av snö. Genom Vera skriver och berättar Roos med en nerv som fångar direkt. Varje minne blir en spännande pusselbit, människornas möten blir gåtor, spänningen uppstår i hur de med sina minnen vidrör varann.

Deckarloggs red.