Barndomsminnen idag

Som jag skrev tidigare, att läsa svenska deckare är som att resa runt i Sverige. Så nu – efter Uppsala, Värmland och Kiruna – ska jag bege mig till Trosa…

Anna Roos
Lika i döden
(Louise Bäckelin förlag)

Anna Roos är ännu en författare i den nya svenska deckarvågen. För en sådan, tror jag, är redan i fullt flöde. Har det någonsin funnits så många lovande och bra svenska – inte minst kvinnliga – deckarförfattare – som idag?

Många av de mest lovande, personliga och bästa deckarförfattarna hittas inte heller hos de största bokförlagen. Ofta är det bland de mindre förlagen, ibland riktigt små och egenförlag, som man kan göra nya deckarupptäckter. Vilket ju kräver att man är lite extra nyfiken om man vill upptäckta dessa nya författare.

Tidigare har Anna Roos gett ut ett par fristående spänningsromaner/deckare. Debutromanen, ”Spel (2017), var redan den en högst egen variant av spänning och krimi. Med ”Lika i döden” har Roos inlett en trilogi som hon kallar ”Morden vid världens ände”. Det sista ordet – ände – ska läsas som småstaden Trosa.

Där föddes Vera Jansson, romanens och såvitt jag förstått hela seriens huvudperson. Där växte hon upp och dit återvänder hon till en begravning, efter att barndomsvännen Tom hittats död på torget i Trosa. Vinter, snö och kallt. Nyårsdagen. Ihjälfrusen och naken (!!!) satt han på ett kungatorn av snö.

Dit – alltså hem – återvänder Vera än en gång i sitt arbete som revisor för att kolla ekonomin för Kalla Drycker Sverige AB, ett av stadens företag. Hon återser flera barn- och ungdomskamrater, det så kallade a-gänget: främst Magdalena, som gifte sig med Tom och Toms lillebror Sebastian men också brödernas föräldrar.

Hon återvänder till det hus där hon växte upp och som, efter att bägge föräldrarna är borta, hyrts ut i väntan på försäljning. Hyresgästen, Solveig, är en äldre, barsk kvinna. Så Vera flyttar in i gäststugan.

Alla personporträtt är noggrant tecknade. Staden känns som om den finns, precis så här. Anna Roos skriver och berättar genom Vera med en nerv som måste vara författarens egen. Ett sätt att skriva som fångar mig direkt och skapar spänning i snart sagt varje möte. Ja, varje minne blir en spännande pusselbit, människornas möten blir gåtor, spänningen uppstår i hur de med sina minnen vidrör varann.

Det gör också ”Lika i döden” till en deckare som det är svårt att skriva om och recensera. Hur lite jag än beskriver – ja, redan beskrivit – av innehållet så är det att avslöja för mycket. Vera behöver ju bara besöka Trosa bokhandel för att det ska bli en liten thriller.

”Lika i döden” är en spänningsroman långt innan den övergår i att vara en kriminalroman. Hur var det ens med Toms död? Något ovanligt? Självmord? Mord? Nej, nog en olycka. Inget misstänkt alls, bara lite konstigt, till att börja med.

Men det brusar under ytan i Trosa, så som det brukar i småstäder. Som i Skoga, frestas jag att skriva. Fast långt senare, mer modernt och idag. Det brusar av politik, pengar, affärer och fotboll. Och livet, det som var och det som blev. Allt som sker och alla människor hänger ihop,

”Lika i döden” är en merläsningslockande början på en trilogi, vars nya titlar – bägge två – kommer 2020.

Bengt Eriksson