Det börjar vid en biograf på Sveavägen i Stockholm, fast 1949

Mikael Fuchs
Mord på öppen gatan
(Lind & Co)

(Ännu) en svensk deckardebutant som verkar ha gått många förbi. Också mig, tills nu. För ”Mord på öppen gata” är väl Michael Fuchs deckardebut?

Tiden är september 1949 och platsen det Stockholm som kunde ha varit. Vilken märklig tid det blir i berättelsen: historisk och framtida på samma gång. Om politiker och stadsplanerare fått som de velat, då hade Stockholm varit så här nu.

På ett ungefär. Gick detta att förstå? Det jag skrev förmedlar i vilket fall den dallrande bilden av tiden och miljön i Fuchs deckare.

Pastisch? Nja. Ironi? Vet inte, det heller. Som om Mikael Fuchs har skrivit nånslags kommenterande deckare och polisroman – den har blivit en kommentar till hela eller halva genren. Och delvis till verkligheten.

Från öppningsscenen vid den där biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen i Stockholm (precis när filmvisningen är slut och alla biobesökare på väg ut, vad får det dig att tänka på?) till den avslutande scenen med konfrontationen mellan detektiven – en av poliserna i detta fall – och berättelsens kvinnliga huvudperson (vad får det mig att tänka på? ja, det kan jag väl nämna: Mickey Spillane, om än Spillane light).

Och de bägge kriminalpoliserna Håkansson och Magnusson, de är som alla romanpoliskolleger genom kriminallitteraturen. Sjöwall-Wahlöö, GW Persson, alla!

”Stockholm noir”, anges på omslaget. Stockholm, ja., Noir, återigen nja. Något slags spräcklig noir, i så fall. Inte läst en svensk deckare som blandat och gett bland så många genrer sen jag läste Stieg Larssons debut.

En man ska mördas där på Nya Sveavägen, så var det sagt (om det inte anats tidigare). Förresten tänker jag rätt mycket på Vic Suneson (en orättvist bortglömd svensk författare av polisromaner) också när jag läser ”Mord på öppen gata”. Och för all del på ”Blade Runner” och Philip K. Dick, typ framtidsdystopisk deckare.

Om min beskrivning har verkat rörig så är det raka motsatsen till Michael Fuchs polisroman. Han får in och med allt detta utan att resultatet alls blir rörigt. Ordet är istället effektivt.

Fuchs skriver mycket väl också. ”Mord på öppen gata” är en välskriven, välkomponerad och cirka tajt deckar- och polishistoria med en snett leende i mungipan.

Åkej, då. L i t e ironiskt. L i t e av pastisch. Ändå. Jäkla bra deckardebut.

Bengt Eriksson