Som Natt och Dag

Niklas Natt och Dag
Bellman Noir (del 2)
1794
(Forum)

Det kompakta mörkret sänker sig åter över 1700-talets Stockholm. Det är smutsigt, perverst, våldsamt och destruktivt så skiten stänker upp från sidorna. Författaren plöjer vidare i samma fåra som han lyckades så bra med i debuten ”1793” som kom för två år sedan.

Efter en lite lättsammare inledning tar handlingen fart när ädlingen Erik Tre Rosor skickas iväg till svenskkolonin S:t Barthélemy i akt och mening att skiljas från ett ofördelaktigt parti. För läsaren blir den här delen av boken en bildningsresa som på ett trovärdigt sätt tar oss med till platsen och tiden.

Niklas natt och dag 1794Miljöskildringarna och beskrivningarna av kolonins skamliga affärsverksamhet skvallrar om ett imponerande researcharbete. Varje smutsig gränd och horhus beskrivs in på minsta loppa. Mörkret kommer sakta krypande och när bokens Tre Rosor seglar hem till gamla Sverige igen väntar ingen nåd.

Resten av boken utspelar sig i 1700-talets Stockholm. Och då främst i staden mellan broarna. Samma flyhänta ämneskunskap och detaljrikedom genomsyrar varje mening. Det är en njutning att läsa författarens perfekta tonträff och ordval. Det känns autentiskt utan att det blir överdrivet.

Men även om jag älskar stora delar av boken har jag mina betänkligheter. Och för min del är det fullt möjligt att tycka om en bok men ändå ha invändningar.

Den som läst ”1793” är familjär med författarens förkärlek för makabra detaljer. Det är grafiska skildringar av våld som får nackhåret att resa på sig. Läser man en ”Bellman noir” får man helt enkelt räkna med en del köttande. Och där med är det inget att invända emot de detaljerade våldsskildringarna. Men när det i debutboken ”1793” fanns någon sorts logik bakom vanvettet blir det här mest ett frossande utan mening.

Våldsskildringar är ett verktyg som alla andra i romanbyggets konst. Men för att jag som läsare ska bli engagerad i skeendet krävs en liten detalj som jag tycker saknas i den här skildringen. Den som utför våldshandlingen måste, enligt mig, ha en drivkraft eller ett motiv för att det ska kännas trovärdiga. Även ett svin kräver ett ekollon för att böka i dyngan. Här saknar jag en motivering till våldet och det blir mest tröttsamt.

Jag kommer nog vara ensam om min kritik men tyvärr tycker jag att boken har två sidor. Det fantastiska språket, miljöerna och de färgstarka karaktärerna å ena sidan och de enformiga våldsskildringarna å andra sidan. Balansgången är hårfin i boken och skillnaden mellan det genialiska och det tröttsamma är som natt och dag.

Samuel Karlsson,
bl a författare till en deckar/polisromanserie om och på Mörkö (andra titeln, ”I mördarens skugga”, är precis utgiven), har nu blivit sporadiskt men återkommande recensent på Deckarlogg. Han är även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Lyssnar du hellre än läser så gå in där för regelbunden info om just ljudböcker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s