Jag ska genast säga någonting viktigt: Var inte rädda.

Linda Boström Knausgård
Oktoberbarn
(Modernista)

Linda Boström Knausgård skriver så gripande att jag inte kan låta bli att läsa.

Det hon berättar gör så ont.

Ändå skriver hon så vackert.

Hon skriver så vackert att det gör ännu mer ont i mig när jag läser.

”Oktoberbarn” är en hybrid till roman som jag bara måste försöka formulera några ord om, trots att den här loggen heter som den heter.

bostrom_knausgard_oktoberbarn_omslag_inb_1Ett slags livsuppehållande författarskap. Ett livsuppehållande författande som sprider sig till läsaren i hennes plåga, oavsett storlek. Att göra gott med ont.

Är det det som läkarna i ”Fabriken” tror när de utsätter Linda Boström Knausgård för den ena elektriska ETC-stöten efter den andra? Utplånar del efter del av henne för att endast det som är bra hos henne – hos människan – ska bli kvar?

Eller kort sagt: Vafan håller dom på med?!!? Ta in den här meningen: Elbehandlingen började användas 1938 av en psykiater som fick idén från ett slakteri.

”Oktoberbarn” skildrar detta, vad författaren utsatts för på ett mentalsjukhus. Det är det ena. Hon skriver också om sitt förhållande – giftermål – med, om det ska vara noga, författaren Karl Ove Knausgård. Och barnen. Om föräldrarna, för- och eftertid.

Om vad som helst. Ja, vad som helst. Linda Boström Knausgård är en författare som skulle kunna skriva vad som helst och det blev intressant, vackert, spännande, oroande, för underbart och för jävligt. Detta tror jag inte, det är jag alldeles överygad om.

Självbiografiskt, således? Jo, men inte. Samtidigt inte. Inom och utom henne själv. Utom henne och inom mig – och dig.

Hon berättar om elchockerna, undrar och ifrågasätter. Men vänder sig plötsligt till läsaren, direkt, tilltalar läsarna – och formulerar en sådan enkel mening som är så svår att formurera. Till exempel, jag bara slår upp en sida i boken:

Jag ska genast säga någonting viktigt: Var inte rädda. (Ja, hon riktar sig alltså till alla, läsare och inte läsare.) Allt jag har varit rädd för på riktigt har inträffat. Därför säger jag till er: Var inte rädda.

Det finns några andra meningar i boken också, där hon skriver om sig själv som författare, men hur jag än bläddrar kan jag nu inte återfinna dem. Så du får leta själv.

Och läsa. Läsa! Böcker är ju inte böcker, det finns sådana man läser och sen har man läst dem, och sådana man aldrig läser klart, ja, läser dem till sista sidan gör man ju, inte så jag menar, men som aldrig blir färdiglästa.

Som hela ens liv står i bokhyllan, då och då tar man fram boken igen, slår upp någonstans och läser några ord, några meningar, drabbas i sitt inre, slås sönder inuti och hela kroppen, och byggs upp, det betyder läks, på nytt.

Så kommer det att bli med ”Oktoberbarn”. Så är det med Linda Boström Knausgård. Så är det med alla hennes böcker, från diktdebuten och framåt genom romanerna.

Bengt Eriksson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s