När Hanne Wilhelmsen var norsk polis på rosa motorcykel

Häromdagen la jag ut en recension av Anne Holts nya ”En grav för två” på Deckarlogg. Vilket föranledde en liten diskussion, hur känd är egentligen norskan Anne Holt för svenska deckarläsare?

Hur känd som helst, trodde jag. Och det har hon väl varit ända sen 90-talet, då hon skrev sin första deckare och likaså var en av de första deckarförfattarna med en lesbisk huvudperson.

Fast sen började jag tvivla en aning. Det kanske är så att hon blev och var känd – då – men inte är lika känd – idag – för nytillkomna läsare?

Följande kortessä / presenterade text skrev jag när Anne Holt hade gett ut ett antal titlar i sin första ”lesbiska” deckar/polisserie och precis också börjat författa utanför den polisserien.

***

Anne Holt
Land: Norge
Genre: polisromaner, lesbiska deckare

En av Anne Holts tre huvudpersoner är lesbisk. Därför placerade jag strax hennes böcker i den nya deckargenren lesbiska polisromaner.

Det var dumt, fel och, tvingas jag erkänna, fördomsfullt.

Åtminstone de första titlarna i serien kan lika gärna kallas något i stil med otrohetsdeckare eller ogifta pappan-deckare. Men fortfarande är det faktiskt så ovanligt – så ”onaturligt” – med homosexuella deckarpersoner att personens sexuella läggning genast hamnar i centrum för den fördomsfulle läsarens, alltså mitt och ditt (?), intresse.

Norskan Anne Holt skriver polisromaner där hon lyckas förena det kollektiva och det individuella. Hon skildrar polishuset i Oslo som en kollektiv arbetsplats, för att ur poliskollektivet lyfta fram tre individer.

En av dem heter Hanne Wilhelmsen och är kriminalinspektör. Och, alltså, lesbisk. Hon lever tillsammans med läkaren Cecilie och kör motorcykel: en rosa (!!!) Harley Davidson minsann!

 

Hannes närmaste kollega heter Håkon Sand och är polisintendent. Och, vilket då bör påpekas, heterosexuell.

Anne Holt Foto Anna-Lena Ahlström

Anne Holt. Foto: Anna-Lena Ahlström

Den tredje polisen arbetar i Oropatrullen (som är exakt vad namnet säger: de civila poliserna ska skapa oro i narkotikamiljön och därmed stoppa langningen och rekryteringen av nya narkomaner). Han heter Billy T. och är ogift men har fyra barn, pojkar, med lika många mödrar. (Senare i serien får Billy T. ännu ett barn, en flicka den här gången, med ännu en kvinna.)

Håkan Sand, polisintendenten, inleder dessutom ett förhållande med sin före detta studentkamrat och ungdomsförälskelse, Karen Borg, numera advokat, gift och en fjärde (huvud)person.

Också författarinnan är advokat, tidigare har Anne Holt varit såväl polisjurist (det norska ordet för åklagare) och journalist som justitieminister. Hennes romanmiljöer (polishuset, advokatkontor) och personer (poliserna, advokaterna, en journalist m fl) ger ett mycket autentiskt intryck. Trots att hon låter både mer och mindre ansedda advokater och t o m en av de högsta statstjänstemännen vara inblandade i en narkotikamaffia kunde både miljöerna och personerna vara hämtade direkt från verkligheten. (Vem vet, kanske är också det kriminella nära nog autentiskt?)

Men samtidigt är de tre huvudpersonerna så snälla och kamratliga, så ”goa”, att det inte kan vara sant.

Som när poliskollegan Billy T. (det poängteras att han betalar sina ålagda underhåll utan mer än en lågmäld svordom på avlöningsdagen) lägger armen om Hanne Wilhelmsen och känner med henne. Så synd att Hanne går omkring och ängslas för att hela polishuset ska få reda på att hon är lesbisk. Hon kan ju lika gärna berätta det. Hanne är så kompetent som polis att de andra poliserna inte kommer att bry sej.

Ja, ja. Snacka går ju.

Man kan säga att Anne Holts polisromaner balanserar mellan dröm och verklighet. Anne Holt har skapat sina drömpoliser. Hon drömmer om att poliserna i verklighetens Oslo är som poliserna i hennes polisromaner. För så borde poliserna vara för att kunna ta itu med kriminaliteten i Oslo: narkotika, våldtäkter, mord.

Ovanstående stämmer en bra bit in i serien. Men i de senare böckerna stiger Hanne Wilhelmsen allt längre i händelserna centrum. Det kan bero på att Hannes personlighet är så stark att författarinnan inte rår på henne utan Hanne Wilhelmsen börjar, som starka romanpersoner brukar göra, att leva sitt eget liv.

Men det kan också beror på att författarinnan Holt blivit allt mer intresserad av att skildra ett kärleksförhållande mellan två människor – deras vardagliga kärlek och liv, i glädje och sorg – som råkar vara av samma kön. I vilket fall blir resultatet ett närgånget men ömsint och mycket sorgligt kärleksporträtt. Hannes kärlek Cecilie drabbas av cancer.

Det som tillhör mig (2002) är också en deckare och polisroman men ingår inte i serien om Hanne Wilhelmsen och hennes kolleger. Här introduceras istället Yngve Stubø, kommissarie vid rikskrim, och Inger Johanne Vik, psykolog och jurist med förflutet inom FBI, som problemlösare.

Holt passerar dessutom – och det med råge – gränsen till vad som för bara något år sen var tabubelagt område i kriminallitteraturen. Barn försvinner från olika delar av Oslo: först ett barn, sen ett andra, sen ett tredje… Så hittas ett barnlik, så ett andra…

Anne Holt har även skrivit Mea culpa (1998), som inte är en deckare men väl en roman om lesbisk förälskelse och kärlek på, vad hon kallar, Departementet.

Fler deckarförfattarinnor med lesbiska huvudpersoner: Claire McNab, I lust och död (1994), Katherine V. Forrest, Amateur City (1984), Barbara Wilson, Murder in the Collective (1984), Laureen Wright Douglas, The Always Anonymous Beast (1987), Val McDermid, Report for Murder (1987), J.M. Redmann, Death by the Riverside (1990), Laurie R. King, Farlig begåvning (1994), och Stella Duffy, Calendar Girl (1994). (De nämnda titlarna är ett urval från författarnas produktion.)

Det bör också påpekas att Maria Lang var en modig pionjär när hon i sin debutdeckare, Mördaren ljuger inte ensam (utgiven så tidigt som 1949), byggde kriminalgåtan kring lesbisk kärlek och svartsjuka.

Titlar:
Blind gudinna. 1995. Blind gudinne. Övers: Maj Sjöwall.
Saliga äro de som törsta. 1995. Salige er de som tørster…”. Övers: Maj Sjöwall.
Demonens död. 1996. Demonens død. Övers: Maj Sjöwall.
I lejonets gap. 1998. Løvens gap. Tillsammans med Berit Reiss-Andersen. Övers: Maj Sjöwall.
Mea culpa. 1998. Mea culpa. Övers: Barbro Lagergren.
Död joker. 2000. Død joker. Övers: Maj Sjöwall.
Utan eko. 2001. Uten ekko. Tillsammans med Berit Reiss-Andersen. Övers: Maj Sjöwall.
Det som tillhör mig. 2002. Det som er mitt. Övers: Maj Sjöwall.

Bengt Eriksson
Ur boken Deckarhyllan 2 på BTJ Förlag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s