Ray Celestin
Gangsterns klagan
Övers: Ann Margret Forsström
(Southside Stories)
(Blåser i träa idag och alltför svalt under päronträdet, så istället sitter jag vid frukostbordet i köket och läser Ray Celestins tredje deckare ”Gangsterns klagan”.)
Han bor i London men skriver så amerikanskt att jag tänker på amerikanerna James Ellroy (historiska polisromaner), Walter Mosley (både musikaliskt och historiskt hårdkokt) och Bill Moody (jazzmusikaliska privatdetektivdeckare).
Nej inga jämförelser – mest för att leda dig, som inte läst Ray Celestin förut, i de rätta riktningarna.
Läst förut förresten, det borde du ha gjort. Celestins debutdeckare ”Yxmannen” (2016 i svensk översättning) utsågs av Svenska Deckarakademin till årets bästa översatta kriminalroman och uppföljaren ”Mafioso” (2017) nominerades till samma pris.
Platsen är den här gången New York (tidigare New Orleans och Chicago, nästa gång förresten, i vad som på engelska kallas ”The City Blues Quartet”, blir det Los Angeles), där de efter de tidigare böckerna bekanta privatdetektiverna Michael Talbot och Ida Davis/Young nu befinner sig för att reda ut och ordna upp det för Michael som sitter fängslad, misstänkt för mord.
Det är ena berättelsen, ett slags privatdeckarstory.
Här finns också en parallell historia med och om Gabriel Leveson, som driver Club Copacabana åt maffiabossen Frank Costello och får i uppdrag av denne Costello att ta reda på var ett par miljoner som en annan gangster, Bugsy Siegel, lånade av Costello kan ha tagit vägen.
Och det är brådis, för Gabriel, eftersom han om en vecka drygt måste fly landet med sin systerdotter efter att också han försnillat pengar från maffian.
Själva kriminalintrigerna och de är sådär, rätt ordinära, varken bra eller dåliga, flipp eller flopp, men helt åkej. Och jag tror det mest beror på skriftspråket; Celestin skriver ordrikt uppkäftigt svängigt amerikanskt när han skildrar miljöer och personer men betydligt vanligare och därmed tråkigare när han borde driva upp spänningen.
Så det intressanta – det verkligt spännande – blir hur Celestin förankrar sin roman i den historiska tiden och verkligheten. Att han för in autentiska personer, miljöer och händelser i sin fiktion.
Det kan vara att ju både Frank Costello och Bugsy Siegel var maffiagangsters också i verkligheten, liksom att klubben Copacabana funnit – ja, fortfarande finns för den delen. (Jag måste googla och kolla men det stämmer.)
Och att sångerskan Carmen Miranda uppträder på Copa med typisk blomkruka i håret, att Dean Martin och Jerry Lewis underhåller mellan musiken och att bland andra Frank Sinatra och Rocky Graziano finns i publiken, bägge amfetaminhöga.
Som rätt ur verkligheten?
Några sidor längre fram återvänder förresten Louis Armstrong till New York efter att ha varit på turné (och det blir bråk med busschauffören som kört dem, men det får du läsa mer om i boken).
Det är detta som är själva grejen med Ray Celestins musikhistoriska deckare – det autentiska. Hans kriminalromaner upplever jag som så verkliga att de kunde vara kriminalreportage (med inslag av musikjournalistik).
Riktig vad som är exakt historiskt och vad han fifflat en smula med framgår av efterordet. Grejen är, som jag skrev, att det svänger om Celestins kvartett (hittills tre romaner på svenska): det svänger språkligt och historiskt, musikaliskt och mänskligt.
Och kriminallitterärt, visst, åkej, det också.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera