Andrea Camilleri
Land: Italien, närmare bestämt Sicilien
Genre: sicilianska polis- och mansromaner
Huvudpersonen är miljön: den italienska ön Sicilien i allmänhet och den fiktiva staden Vigàta i synnerhet. (Om staden Vigàta funnits på kartan hade den kunnat hittas på Siciliens sydvästkust, någonstans mellan de verkliga städerna Sciacca och Agrigento.)
Guiden till denna miljö – idag och historiskt, geografiskt, kulturellt, politiskt, samhälleligt, kriminellt, språkligt, mänskligt och, inte minst, gastronomiskt – heter Salvo Montalbano, kommissarie i den nämnda staden Vigàta.
Så kan Andrea Camilleris deckare – polisromaner – beskrivas. Författaren Camilleri verkar ha utsett sej själv till chef för något som kan kallas sydvästra Siciliens informationsinstitut med syfte att förmedla kunskap om denna del av Italien och Sicilien.
Maffian! utropar du. Ja, det enda som vi i Sverige känner till om Sicilien är väl att där håller den italienska maffian till. Naturligtvis handlar Camilleris deckare om maffian…
Ja och nej.
Andrea Camilleri. Foto: Marco_Tambara
I den svenska utgåvan av ”Vattnets form” (2000), som inleder Montalbano-serien, har journalisten Tomas Lappalainen skrivit ett förord. Lappalainen, som även publicerat boken ”Maffia” (1993), redogör för ett samtal mellan traktens maffiaboss och en ung Camilleri.
Samtalet, som Camilleri långt senare skulle återanvända i ”Utflykten till Tindari” – en av de få titlarna i serien där maffian är en del av huvudintrigen – avslutades med följande ord från bossen: ”Skjuta folk, det är bara sånt man tar till när man misslyckats med att vara mafioso.”
Att Camilleri inte fokuserar på maffian ger faktiskt en bättre bild av maffians makt och verksamhet, menar Lappalainen. Maffian är ständigt närvarande, i böckerna liksom i det sicilianska samhället. Maffian finns där och verkar men syns och märks knappt.
Som i ”Vattnets kraft”. Intrigen spinner kring en byggmästare och politiker som hittas död – med byxorna neddragna – i en bil på la mànnara: en strandäng där Viàgatas prostituerade håller till och en man i hans ställning inte borde befinna sej. I förbigående noterar Camilleri att könshandeln organiseras av den lokala maffian.
Det sicilianska samhället är varken lättbeskrivet eller lättförståeligt. Men jag undrar om inte beskrivningen av maffians ständiga men osynliga närvaro också ska läsas i överförd betydelse?
Sammanhållningen mellan familj, släkt och vänner är viktigast av allt, själva fundamentet. Privatliv vävs ihop med politik, affärsverksamhet och kriminalitet. Samhället definieras inte av politikernas lagar utan av människornas liv. Vilket är historiskt betingat: under 2.700 år, skriver Lappalainen, invaderades Sicilien av greker, fenicier, romare, araber, spanjorer, normander…
Det sicilianska samhället har ”vattnets form” – det formas efter människorna.
Även om öns invånare förenas i misstro mot staten och hat mot polisen, dess väktare, så är Sicilien också ett klassamhälle. I originalböckerna får Camilleri detta att framgå på ett lika enkelt som genialt sätt: de fattiga pratar sicilianska och de mäktiga italienska (för att generalisera något). Även på svenska anas klasstillhörigheten – ett gott betyg till översättaren Barbro Andersson.
Kommissarie Salvo Montalbano har liknats vid kommissarie Maigret. Nja, snarare påminner han om spanjoren Manuel Vázquez Montalbáns buttre och egocentriske privatdetektiv Pepe Carvahlo, verksam rätt över vattnet i Barcelona. Att Montalbano, t ex i ”Terrakottahunden”, gärna läser deckare av sin spanske namne Montalbàn är ingen tillfällighet.
Kommissarie Montalbano bor ensam i ett hus vid stranden. På natten badar han naken och samtalar med kuken om Livia, sin särbo på fastlandet i Genua. Egentligen är han rätt nöjd med att hon bor på avstånd och kommer på besök ibland. Men det beror inte på att han roar sej brevid. Montalbano är något så sällsynt som en trogen – sexuellt alltså – deckarhjälte.
Han stora passion – större än Livia – är mat. Det har hänt att han efter en avslutad måltid gått ut i restaurangköket och – tacksam, ja, rörd – skakat hand med kocken.
Somliga rätter är nog specialiteter för sydvästra Sicilien. Åtminstone tror jag inte att de serveras på italienska restauranger i Sverige: mostazzoli (fruktkakor), sardiner i citronsås, täppsniglar, pasta i bläckfiskbläck, cucuzzeddra (vit pumpa), nyfångad kokt rödbarb, pasta med äggplantor och saltost…
Böcker:
Vattnets form (La forma dell’acqua)
Smörgåstjuven (Il ladro di merendine)
Terrakottahunden (Il cane di terracotta)
Violinens stämma (La voce del violino)
Montalbanos nyår (Gli arancini di Montalbano)
Telefonkoncessionen (La concessione del telefono)
Utflykten till Tindari (La gita a Tindari)
Krukmakarens åker (Il campo del vasaio)
Samtliga översatta av Barbro Andersson
Bengt Eriksson
Något uppdaterat, annars ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag
Deckarlogg 
Kommentera