(Först, som synes är inte fotot plåtat under päronträdet. Det blev för blåsigt och kallt tyvärr att sitta där så den här deckaren har jag suttit vid köksbordet och läst.)
”En cirkel av sten” (Forum, övers: Carla Wiberg) är den elfte deckaren av Elly Griffiths i hennes serie 0 om (rätts)arkeologen Ruth Galloway och kriminalkommissarien Harry Nelson i East Anglia/Norfolk/Norwich (ett kargt område längs kusten i östra England, snett uppåt österut från London).
Ruth Galloway arbetar på University of North Norfolk (ett påhittat universitet) och Harry Nelson på King’s Lynn Police Station (om där finns en polisstation vet jag inte men King´s Lynn är en hemstad i Norfolk).
För att ”fira” – om ordet passar för deckare – att det gått tio år sen debuten låter Griffiths sin nya och alltså elfte titel anknyta till den första, ”Flickan under jorden”.
Ska man läsa den första innan man läser den nya? Vet inte, jag har ju läst samtliga elva titlar, men jag tror inte det, fast kanske ger det en bättre grund inför läsandet av den nya. Borde jag då ha läst om första titeln? Gjorde inte det i alla fall (och allt minns jag ju inte).
Men det var då och där Ruth och Nelson, som hon kallar honom, möttes. Vilket skulle resultera i dottern Kate. I den elfte boken ska Harry, som hon kallar honom, och hustrun Michelle få ännu ett barn (som kanske, kanske inte är Harrys/Nelsons).
För att ge en kort resumé av Elly Griffiths underliggande berättelsen om och skildring av seriens människor, snarare än personer och absolut inte karaktärer.
Elly Griffiths skriver inte feelgood crime om någon tror det men det finns en kombination av mänsklighet – säg, mjukhet – och onda bråda mord som får hennes deckare att sprida om inte mys – nej, inte mys – så något just mycket mänskligt.
Här förekommer anonyma brev, liksom i första boken. Här förekommer en arkeologisk så kallad ”stenring”, liksom som i första. Här hittas, liksom förra gången, dessutom benrester av en ung flicka och det är inga arkeologiska = gamla ben. Utgrävningen ledes till råga på allt av Leif Anderssen, som till Erik A. (Ruths förebild och mentor) i den första boken.
Elly Griffiths väver ihop detta på ett snillrikt sätt – utan att ta till action eller ens hålla ett högre tempo. Det mesta av berättelsen går framåt lugnt och stilla, så att romanens människor hinner leva. Fast det betyder ju inte att författaren undviker det hemska, det lika verkliga, men hon lyckas balansera och skildra bäggedera.
Inte minst Nelsons kärlek till Ruth, som aldrig kan gå över som det verkar.
”En cirkel av sten” har blivit så bra att det här vara den bästa titeln i serien om Ruth Galloway och Harry Nelson – åtminstone en av de allra bästa.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera