Läst den här tidigare och skrev något om den då också, nu tog jag med boken ut i trädgården, bläddrade och läste här och var under päronträdet.
För att övertyga mig om att det faktiskt stämde, att någon kan skriva en deckare, i detta fall en polisroman, som är så kort (299 sidor, fast det säger inte så mycket, för bokens format är mindre än vanligt och boken har satts med lite text på varje sida) och samtidigt innehåller så mycket.
Konstaterar: Jo, det är möjligt. Islänningen Ragnar Jónasson klarar av det.
Både på och framförallt mellan raderna.
”Ön” (Modernista, övers: Arvid Nordh) är en av de bästa polis-, samhälls- och kvinnoromaner jag läst, kanske den bästa isländska deckaren. Nej, kanske inte men kanske.
Fast hans förra, första polisroman, ”Mörkret”, om polisen Hulda Hermannsdóttir var ännu bättre. Där lyckades Jónasson att långsamt långsamt förvandla den agathachristieska brittiska deckaren till något helt isländsk och dessutom med ett slut som ingen kunde ha förväntat sig.
Riktigt så bra är nog inte ”Ön” men bra så det räcker är den.
Här går berättelsen bakåt i Huldas icke-karriär som kriminalpolis i Reykjavik med omnejd. Det blir så att hon återutreder ett gammalt mordfall, där en ung kvinna hittades död i en avlägsen trakt av Island.
Det blir en utredning som avslöjar polisiära oegentligheter, blottlägger hur karriärlystnaden hos en enskild polis ödelagt en hel familj, vilka ödesdigra följder som det viktiga polisarbetet kan få. Om det slarvas med eller kort sagt struntas i.
Så hårt skrivet också, gentemot den isländska poliskåren, att jag undrar om skildringen kan vara ”autentisk” = ha verklig grund.
Dessutom, liksom den första titeln i serien, en mycket bra skildring av en kvinnlig polis bland manliga poliser; att vara kvinna i ett mansbestämt yrke, en mansvärld.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera