En av Europas främsta: Janwillem van de Wetering 

Har minnet upptaget av annat och blev lite sent påmind om att Nederländerna firat nationaldag (den 27 april) men kan väl bättre mig genom att lägga ut den här presentationen av deckarförfattarfavorit.

Janwillem van de Wetering var och är Nederländernas främsta författare av polisromaner och dessutom en av de bästa i Europa. Och undrar ni varför en svensk författare av polisromaner lät sin kommissarie heta som han heter så behöver ni inte undra längre.

***

Janwillem van de Wetering 
Land: Nederländerna, bosatt i Maine, USA
Genre: polisromaner, zenbuddistiska deckare

Amsterdam är en annan stad. I Janwillem van de Weterings polisromaner är Amsterdam verkligen en annan stad.

Böckerna måste få varje läsare att längta efter en stadskarta. Var hittar man Elandsgracht, där polishuset ligger, och ”de ökända kvarteren vid Zeedijk”? Var finns Lijnbaankanalen, där Grijpstra bor i ett trångt litet hus? Niewmarkt-torget, centrum för den ”amsterdamska almstriden”, fast med 1600-talshus istället för almar, i ”En torghandlares död” (1980)? Schinkel, där fru van Buren har en husbåt i ”Jerikorosen” (1984)? Osv.

van de Wetering skildrar stadens geografi, men ännu mer skildrar han stadens ”psykiska” miljö. Han skildrar Amsterdam genom dess människor – människornas tankar och livsstilar.

Janwillem_van_de_Wetering_(1982)

Janwillem_van_de_Wetering(1982) Foto: Creative Commons / Nationaal Archief  Hans van Dijk / Anefo

van de Weterings Amsterdam är befolkat av original – ovanliga och udda människor i samhällets utkant. De kan vara religiösa eller förbrytare, ibland bäggedera. Där finns fyllon, narkomaner, prostituerade, klubbägare, affärsmän av olika slag… Sällan storförbrytare, men inte särskilt laglydiga. Inga riktigt goda människor, men inte heller riktigt onda.

De kommer från jordens alla hörn. I van de Weterings böcker är Amsterdam mer än en stad – en hel värld.

JerikorosenReligionen kan vara ”hindism” (någonting mitt emellan hinduism och buddhism), som i ”Främlingen i Amsterdam” (1976), eller svart voodoo, som kommit från Afrika till Amsterdam via de f d holländska kolonierna i Karibien. ”Jerikorosen” och ”Gatfågeln” (1985) är grytor som kokar och bubblar av Europa, Sydamerika och Afrika; den moderna storstaden och uråldriga traditioner, seder och ”vidskepelser”.

För tänkandet – filosoferandet – i böckerna står inte minst van de Weterings tre återkommande poliser: kriminalassistent de Gier, kriminalinspektör Grijpstra och kommissarien, som länge var namnlös. (van de Wetering har gjort namnet till en lek med läsarna. I en bok får kommissarien ett förnamn, i en annan ett efternamn.)

Kriminalassistent de Gier är lång, smal och fåfäng. Noga med klädsel och utseende. Han är ungkarl, sammanboende med katten Oliver, och får ihop kärlekshistorier som måste bryta även mot det holländska polisreglementet.

Kriminalinspektör Grijpstra är tio år äldre. Han är gift och har tre barn med en kvinna som blir allt tjockare och som han står ut med allt mindre. (Polisernas titlar och kattens namn varierar något beroende på översättare.)

GatufåghelnDet händer att de Gier och Grijpstra kommer loss i improviserade ”jamsessions” med den förstnämnde på flöjt och den andre på ett gammalt trumset som ”upphittats” och ”glömts kvar” på polishuset.

Sist Kommissarien, gammal och trött. Han lider av reumatism som han försöker lindra med varma bad.

Hos dessa tre – liksom hos de flesta personerna i hans deckare –
kan läsaren ana något av van de Wetering själv.

Liten biografi:

Janwillem van de Wetering är född i Nederländerna, men som artonåring reste han jorden runt för att ”upptäcka världen”. Han har varit bosatt i Sydafrika och studerat zenbuddism i ett kloster i Japan. Värnplikten gjorde han som ”deltidspolis” i Amsterdam och på 70-talet bosatte han sej i ett zenkollektiv i Maine, USA. (Fortfarande bor kan kvar vid kusten i Maine.)

När någon av personerna i deckarna filosoferar, så kan man vara rätt säker på att det är van de Wetering själv som zenfilosoferar. Jag tar ett par böcker ur högen, först Den blonda babianen (1979), och slår upp några sidor på måfå: ”Lycka! Vilket löjligt ord! Lycka har med trygghet att göra och det finns ingen trygghet.” Sedan Skenbilder (1983), där jag hittar en kommentar till det föregående: ”Tryggheten är också bara vad man gör den till.”

SkugganSka väl tillägga att van de Weterings romaner utspelar sej i Amsterdam med omnejd, några gånger är omnejden stor. I ”Massakern i Maine” (1980) reser t ex den åldrande kommissarien till just Maine i nordöstra USA för att bistå sin syster som blivit änka.

van de Wetering har sagt att hans inspirationskälla och förebild som deckarförfattare är Robert van Gulik, den holländske diplomaten och författaren som skrev kinesiska
detektivromaner. Han har också skrivit en biografi över idolen, ”Robert van Gulik – His Life, His Work” (1987, utgiven i pocket 1998).

Men jag tycker att han snarare tar vid där Nicholas Freeling slutade. På 60- och in på 70-talet skrev Freeling en rad böcker om kriminalinspektören Van der Valk, också polis i Amsterdam. Den första boken i serien hette ”Ett fall för Van der Valk” (originaltitel ”Love in Amsterdam”, i Sverige utgiven 1964).

van de Wetering har i sin tur inspirerat den svenske deckarförfattaren Håkan Nesser, vars polis och huvudperson fått namnet Van Veeteren.

1976-86 översattes nio av Janwillem van de Weterings polisromaner till svenska. Men van de Wetering har skrivit fler, både tidigare och senare: bl a ”Tumbleweed” (1976), ”The Japanese Corpse” (1977), ”Hard Rain” (1986), ”Just A Corpse At Twilight” (1994), ”The Hollow-Eyed Angel” (1996) och ” The Perfidious Parrot” (1997). Många finns utgivna i engelsk pocket.

Titlar:

Främlingen i Amsterdam. 1976. Het lijk in de Haarlemmer Houttuinen. Övers: Brita Dahlman.
Den blonda babianen. 1979. The Blond Baboon. Övers: Cai Melin. En torghandlares död. 1980. Övers. efter: Death of a Hawker. Orig:s titel: De dood van een marktkoopman. Övers: Einar Heckscher.
Massakern i Maine. 1980. The Maine Massacre. Övers: Cai Melin.
Skenbilder. 1983. The Mind-Murders. Övers: Cai Melin.
Jerikorosen. 1984. Buitelkruid. Övers: Brita Dahlman.
Gatfågeln. 1985. The Streetbird. Övers: Cai Melin.
Skuggan vid floden. 1985. The Corpse on the Dike. Övers: Einar Heckscher.
Katten och andra berättelser. 1986. De kat van brigadier De Gier en andere verhalen. Övers: Brita Dahlman.

PS. Janwillem van de Wetering dog 2008.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2003

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s