Från Nederländerna på 1600-talet till dagens Sydafrika

Deon Meyer
Kvinnan i den blå slängkappan
Övers: Jesper Högström
(Weyler)

Mellanbok? Som det brukar sägas. Extrabok? På sätt och vis.

”Kvinnan i den blå slängkappan”, det senaste av sydafrikanen Deon Meyer som kommit på svenska, skulle egentligen inte ha getts ut. För en större publik, vill säga. Den bokköpande publiken. Kommersiellt.

Utan ”Kvinnan i den blå slängkappan” skrevs på beställning av 2017 års “Spannende Boekenweek” i Nederländerna för att delas ut – gratis – till dem som köpte deckare och annan spänning under det där veckoslutet.

Men boken – novella på engelska, kortroman eller långnovell på svenska – översattes och gavs ut som köpebok i Storbritannien och nu finns den också i svenska bokhandlar.

Tack för det! För ”Kvinnan i den blå slängkappan” må vara kort – 151 sidor som satts i större stilgrad med extra utrymme mellan raderna i mindre pappersformat – men är en högst typisk Meyer-deckare.

Vilket betyder: Bra! Det mesta – ja, allt – som fått Deon Meyer att bli en av mina favoriter bland deckarförfattare finns med.

Huvudpersoner, förstås: Bennie Griessel, ännu nykter alkoholist och nu i färd med att köpa en ring för han ska gifta sig, igen – samt kollegan Vaughn Cupido, som har lite av samma ”problem” (inte med alkoholen men tanken på att gifta sig eller inte gifta sig).

En kvinna hittas på en stenmur längs motorvägen N2 utanför Kapstaden på den vackra utsiktsplatsen för turister. Död och naken, för säkerhets skull rentvättad från alla spår med blekmedel.

Mord och det ska visa sig ha internationella dimensioner – det betyder komplikationer – och därför övergår från den låt säga vanliga polisen = ”nybörjare” till de rutinerade kriminalpoliserna Benny och Vaughn.

Det internationella inkluderar en brittisk, egentligen amerikansk, konstefterforskare (henne känner ni redan till) och Carel Fabritius (nederländsk 1600-talskonstnär och lärjunge till Rembrandt) samt Donna Tartt (den amerikanska författaren).

Allt detta lyckas Meyer få med och skildra trots det korta formatet. Samt förstås lite om det sydafrikanska samhället (typ hur det kan fungera att försöka få ett lån från en sydafrikansk bank). Hade berättelsen blivit än bättre i längre format? Längre = mer, ja. Men bättre?

”Kvinnan i den blå slängkappan” är en utmärkt berättad kriminalhistoria av samma höga kvalitet som alltid vad gäller sydafrikanen Deon Meyer.

Bengt Eriksson