Tove Alsterdal
Blindtunnel
(Lind & Co)
Tove Alsterdal har alltid, från debuten med “Kvinnorna på stranden” (2009) och framåt, hört till de deckarförfattare som skriver mer, i betydelsen mer än en deckare. Men alltid också utan att slarva med deckargenren, utan att skriva bort den.
Alsterdal skriver både i och bortom genren. Resultat: just mer – mer än de flesta får plats med i en deckarroman.
Hon skiljer sig dessutom från många, kanske de flesta, andra deckarförfattare genom att inte skriva seriedeckare. I hennes romaner finns inga återkommande personer eller miljöer. En ny Alsterdal-deckare kan handla om vad som helst och utspela sig var som helst.
I sin förra deckare, ”Vänd dig inte om” (2016), lyckades hon förena Sverige och Rumänien, de människor som blev över när Beckomberga mentalsjukhus las ner och de fattiga romer som kommer hit från Rumänien för att tigga ihop till sin överlevnad.
Hennes allra bästa deckare och samhällsroman hittills, om jag får säga. Fast så bör jag kanske inte skriva när jag nu ska recensera hennes nya deckare, ”Blindtunnel” (2019).
Ännu en annan deckarmiljö – ja, ännu en annan deckare och roman. Lågmäld och stilla, som ett slags långsam arkeologisk utgrävning av historien.
Det medelålders paret Sonja och Daniel har sålt radhuset i Älvsjö och lämnat Sverige. Ja, lämnat allt för att börja om. De hittade något på nätet som kanske varit en vingård, någonstans i Böhmen, på gränsen mellan Tyskland och Tjeckien, bilavstånd till både Prag och Berlin.
Det så kallade Centraleuropa: där bor de nu, i detta gamla hus, detta smutsiga gamla hus, så mycket att göra i ordning, som en gång var en vingård.
I källaren finns ett igenmurat utrymme, en underjordisk tunnel med ett bergrum. De hittar gamla vinflaskor på en hylla. Det står ”Julia” på en flaska de provar – nja eller nä! – och ”Müller-Thurgau” samt årtalet 1937. Senare hittar Sonja också något annat i källaren.
”Böhmens Schweiz”, så kallas området. Sudetenland är ett annat namn. Det går en katt genom husets trädgård, som om trädgården är kattens. En äldre man som minns huset, trädgården och vingården från en annan tid kommer på besök. Sonja bekantar sig med byn och dess invånare, medan Daniel renoverar huset. Hon träffar en engelsk kvinna, om hon är engelska, och turist, om hon verkligen är turist, på byns värdshus.
Och så sker ett mord (vem som blir mördad må andra recensenter ha avslöjat men det gör inte jag) och utifrån detta mord grävs det historiska Sudetenland upp, vilket är en värre berättelse ändå. En än värre kriminalhistoria. Ett verkligt historiskt pussel där Sonja får rollen som arkeologisk privatdetektiv i Europas historia.
Nazityskland kom till Böhmen och försvann igen. Och med dem och detta försvann både traktens judar och tyskar. Så deprimerande, likadant där som här som alltid och överallt, för att förkorta jävligheterna, människors evigt återkommande främlingssyn, synen på andra människor. Det hat som kan lockas fram ur människors innersta.
Tove Alsterdal förmedlar och blottlägger ett stycke av Europas historia jag är rätt övertygad om att de flesta i Sverige inte hade en aning om. Det är en ganska kort roman och deckare, blott 268 sidor, men ändå lite kantig och oframkomlig, tyckte jag medan jag läste. Men efteråt, efter att ha läst klart, har jag kommit på mig med att tänka på bokens innehåll, flera gånger, styrkan i den historiska skildringen finns kvar i mig och växer.
Det lite omständliga sättet att berätta passar bra ihop med innehållet också, med Sonjas utredande och undersökande. Som om Sonja själv – och inte Tove – skrivit berättelsen. Som om den är lika sann som den känsla av verklighet som berättelsen förmedlar.
Jag tror också det är medvetet som ”Blindtunnel” blivit en så pass kort roman. Undrar om inte Tove Alsterdal strukit mycket av det hon skrev, sparat det historiskt och kriminellt nödvändiga – medan en annan roman med ett mer personligt fördjupat innehåll får bubbla och puttra under.
För den finns där, den också, den romanen och berättelsen, fast outskriven: romanen om Sonjas och Daniels förhållande, hur de egentligen har det, tillsammans i livet. Ibland visar sig något men det mesta visar sig aldrig, det anade jag blott när jag läste.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera