Så poetiskt, vackert och hemskt

Sara Stridsberg
Kärlekens Antarktis
(Albert Bonniers)

Låt mig börja med en vädjan till Svenska Deckarakademin: Nominera ”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsbergs som en av årets bästa svenska kriminalromaner.

Stridsberg skildrar det som kriminalromaner (deckare, polisromaner, noir, thrillers och alla andra undergenrer) handlar om; djupast inne, längst ner. Vad de/t egentligen handlar eller borde handla om.

Och hon gör det på ett skriftspråk där prosa och lyrik förenas av livsnödvändighet, av livets förbindelse mellan liv och död, döden och livet.

Med varje mening och ord visar hon varför jag så envist använder benämningen krimi och varför jag lika envetet hävdar att bra kriminallitteratur skrivs granne med poesi.

Redan från romanens första stycke – den första och så andra, tredje, fjärde meningen – överväldigar hon mig, allt mer och mer, börjar krama mitt hjärta ur min kropp. ”Hon” kan förresten vara både författaren och huvudpersonen.

Sara StridsbergHon heter – hette – Kristina, kallad Inni. Det är den styckmördade, prostituerade kvinnans berättelse. Hennes berättelse och ”hennes” kan också syfta både på författaren och huvudpersonen.

Den styckmördade kvinnan berättar, den redan när berättelsen börjar döda kvinnan. Det blir så starkt att jag inte kan återförmedla det.

Som jag skrev: ”Kärlekens Antarktis” handlar om det som kriminalromaner handlar om – eller borde handla om – djupast ner i sig, längst ner i grunden för liv som död.

Naturligtvis – ett konstigt ord, ingenting i den här berättelsen borde vara ”naturligt” – kan en läsare inte undgå att tänka på Catrine da Costa, också styckmördad, också prostituerad, också missbrukare.

Inni är inte Catrine. Inni är Inni. Men också många; hon är alla, hon är också Catrine.

Om jag, en vit åldrande man, drabbas så att jag då och då måste ta en paus för att klara av att läsa, hur ska då kvinnor drabbas? Jag undrar men svara kan jag förstås inte.

Boken kan också, fast ännu har jag inte nått dit i läsningen, för mig handlar ”Kärlekens Antarktis” alldeles för påtagligt om verkligheten, liv och död på ordagrant allvar, men romanen kan också läsas som en skarp, arg, ilsken kommentar till de allt fler kvinnliga brottsoffren i dagens kriminallitteratur och ännu mer i deckarserier på TV.

Eller snarare: kvinnor som brottsobjekt, till och med det.

Men Sara Stridsberg förvandlar den döda, styckmördade, prostituerade, drogmissbrukande Kristina till ett brottssubjekt i sin – författarens och huvudpersonens – berättelse; efter döden, efter styckmordet, som död.

Det ska fan vara kvinna i detta liv, jag anvundas inte.

Att det kan vara möjligt, det finns få författare som klarar av detta, att använda skriftspråket så skönt, ja, det är ordet, och så poetiskt, så vackert, för att skildra det värsta och hemskaste: det mänskliga livet som både död och liv.

Vad livet gör med människor. Vad människor rymmer inom sig. Vad betyder ordet mänskligt? Vad är en människa?

Vissa meningar är ohyggliga (nu måste jag hämta andan igen). Det kan vara raka och direkta men ändå poetiska formuleringar – och samtidigt ohyggliga, obarmhärtiga i sin skildring av Innis död (och liv).

Avslutar med en uppfordran: Vill inte ni ledamöter i Svenska Deckarakademin slutgiltigt göra bort er så nominera Sara Stridsbergs ”Kärlekens Antarktis” som en av årets bästa… ja, ”deckare”.

Själv har jag svårt att tänka mig att Sara Stridsberg inte hamnar högst upp när jag ska summera krimiåret 2018.

Bengt Eriksson

2 reaktioner på ”Så poetiskt, vackert och hemskt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s