En återläsning av ”Födde: en dotter” (Lind & Co) – som var Björn Hellbergs andra försök i deckargenren, originalutgivning 1988 och återutgiven nu i försomras – fick bli min sista sommardeckarläsning för 2018.
Hellbergs senare deckare kännetecknas ju av kriminalgenrens största patos: hans medkänsla för människorna kommer ibland t o m före själva berättelsen.
Också här finns och känns detta patos men mer mellan raderna och under ytan. Istället koncentrerar han sig på att verkligen skriva en deckare, som om han ännu inte riktigt har koll på genren och måste vara noga.
Resultatet blev just en noggrann kriminalberättelse, dessutom trovärdig rätt igenom. Riktigt, riktigt bra, kom jag på mig med att tycka.
Motiv: hat och hot (och givetvis mord). Plats: Staden, samma anonyma stad som skulle återkomma många gånger och mest liknar Laholm. Polis: kommissarie Sten Wall som skulle återkomma lika många gånger han och bli ännu en polisromanpolis som hade sin ålder redan från början.
Det finns, till exempel bland sportjournalister och deckarollegor. en tendens att häckla Björn Hellberg med snytingen att han aldrig skriver något bra. Hur denna ilska uppstått vet jag inte men de har kort satgt fel. Hellberg är en bra svensk deckarförfattare, när han skriver som bäst.
Häcklarna uppmanas att göra och skriva något bättre själv.
Bengt Erikssom
Deckarlogg 
Kommentera