Winnie M Li
Ett mörkt kapitel
Övers: Amanda Svensson
(Norstedts)
”Ett mörkt kapitel” är en roman om ett brott utan hjältar. Det är ingen intrikat whodunnit för vi vet tidigt vem som gjorde det och vem offret är. Spänningen ligger i skildringen av det som kom före, det som skedde och det som blev kvar när ingenting kan göras ogjort eller bli som förut.
Winnie M Lis delvis självbiografiska debutroman utspelar sig i Belfast och London, där den unga, framgångsrika TV-producenten 29-åriga Vivian Tan bor. Motpolen till hennes sociala och hektiska liv är vandringar triggade av de kartor hon älskar att läsa och som hon fördjupade sig redan som liten flicka då hon lusläste tidningarnas resesidor.
Ensamtid, luft att andas och en vildmark brer ut sig oändligt lockande varje gång hon påbörjar en ny hajk. Måhända har Winnie M li inspirerats av Rebecca Solnits ”Wanderlust”, måhända är det en modern längtan efter ett periodiskt eremitliv. Tills det som hände i Belfasts utkant i början av en ny vandringstur.
Johnny, en femtonårig, illitterat, fördärvad pojke från den yttersta irländska marginalen – resandefolket – stalkar, överfaller och våldtar henne. För att det är så man gör, för att han har lärt sig att det är vad alla kvinnor vill trots att man ibland måste tysta protesterna med stryptag och slag.
Vivians färd genom rättssystemets tekniska och medicinska undersökningar är olidlig. Hon undersöks in i minsta kroppsligt skrymsle och bevismaterial samlas i påsar och på bild.
Medan hon sjunker allt djupare i bottenlös känslomässig stumhet, pågår jakten på förövaren. I var annat kapitel tar vi del av deras respektive liv, hennes privilegierade, hans hjärtskärande torftiga. Ingen skola, enstaka rus i form av våldtäkter och Extacy, stölder för att överleva. Så möts dessa två. Slumpartat, förödande.
Polisen tar Johnny. Det är hans ord mot hennes, säger den erfarne kriminelle storebrorsan Michael. Håller du fast vid ditt kan ingen bevisa något. Johnny döms till 10 års fängelse och Vivan försöker gå vidare.
Romanen bärs av autenticiteten i att inifrån förmedla bristande ork, panik, vrede och sorg. Men också i skildringen av livet för de mest utsatta, med villkor som hånar alla idéer om lika villkor och trygghet, har hon lyckats skapa ett porträtt av en pojke som inte har något eller någon, ett ungt monster som längtar efter mamma och saknar språk att uttrycka något djupare än ordet ”fitta”.
Amanda Svenssons ord ligger bra i munnen och så nära språkörat man kan önska.
Katarina Tornborg
Kommentera