Unga blodsvänner under andra världskriget

Camilla Lagerqvist:
Blodsvänner 1: Försvunnen
Blodsvänner 2: Vittnet
(B. Wahlströms)

Historisk spänning har blivit Camilla Lagerqvists specialitet. Hon tilldelades Nils Holgersson-plaketten för ”Uppdraget”, första delen av fyra i en serie om en flicka i Värmland och motståndsgruppen Svarta rosorna under andra världskriget. ”Den vita döden” och ”Spetälskesjukhuset”, ett par andra av hennes, låt säga, vuxna barnböcker, bygger mer eller mindre på det gamla skillingtrycket ”I en sal på lasarettet”.

”Försvunnen” och ”Vittnet inleder” ännu en historisk spänningsserie med namnet ”Blodsvänner”. Också den nya serien utspelar sig under andra världskriget. Inget exakt årtal anges, däremot görs vissa tidsmarkörer som på ett ungefär placerar berättelserna i tiden. Dessutom är det ju en extra poäng med att tiden inte markeras definitivt. Vissa likheter med dagens Sverige blir ännu tydligare.

Huvudpersonen Disa, tolv år, bor på ett barnhem utanför Uppsala. Hennes mamma försvann, pappan gifte om sig och fick nya barn. Eftersom Disa är av resandefolket har Barnavårdsnämnden tvångsplacerat henne på barnhemmet. Där finns också den föräldralöse Albin, vars farmor är barnhemmets föreståndare. Även Ville, som inte bor på barnhemmet utan kommer från en finare familj, ingår i den trio som ska bli blodsvänner och lösa mysterier.

Morfar Ludde är Disas enda kontakt med sin familj – utom något enstaka kort från pappa. Ludde, som reser runt med häst och vagn och spelar dragspel, brukar komma och hälsa på varje söndag. Men inte den här söndagen. Disa väntar i tre timmar på att Ludde ska komma. Har han också försvunnit, som mamma gjorde? Så börjar den första boken, som alltså heter ”Försvunnen”.

Historisk spänning är en svår genre, oavsett vilken åldersgrupp som författaren riktar sig till. Å ena sidan måste berättelsen vara spännande, å den andra ska det finnas plats för information om, i det här fallet, Statens institut för rasbiologi och sinnessjukhuset Ulleråker. Här och var i ”Försvunnen” tycker jag att balansen håller på att bli fel, så att berättelsen tyngs ner av informationen. Men varje gång som berättandet är på väg att stanna upp får Camilla Lagerqvist fart på det igen.

Till detta bidrar de korta berättelser i berättelsen – som egna scener – där tiden, åsikterna och politiken gestaltas och tydliggörs. Som när Mickel Falsum från Rasbiologiska institutet kommer till barnhemmet för att hämta ”tattarflickan Lindgren och Persson med den fallande sjukan”. Det vill säga Disa, som ska fotograferas och mätas, och Edit, en barnhemsflicka som har epilepsi och därför måste genomgå ”en mindre operation”(med annat ord: steriliseras). Eller när Disa och Albin är hembjudna till Ville och någon kallar henne ”tattare”. Disa blir rasande och går därifrån, som hon hatar det ordet, det är ”skitfult”.

I ”Försvunnen”, där ju också huvudpersonerna Disa, Albin och Ville måste introduceras, hamnar betoningen mer på tiden än på spänningen och de tre blodsvännernas försök att hitta Ludde. I den andra boken drivs spänningen upp.

”Vittnet” är mycket mer av spänningsroman – ja, en deckare. En fattig pojke blir vittne till ett mord på en gata i Uppsala. Mordet visar sig hänga ihop med en stöld av konstföremål som Albins pappa – han var arkeolog – skänkte till Gustavianum. Givetvis är Mickel Falsum från Rasbiologiska institutet också inblandad i detta.

Vid sidan om blodsvännernas spännande jakt på mördaren har Lagerqvist även fogat in några scener som visar människornas olika livsvillkor. Disa kommer hem till sin skolkamrat Karin, som bor i en fin lägenhet i Uppsala, och alla tre vännerna besöker ”vittnet”, alltså pojken som råkade bevittna mordet, i stadens fattigkvarter.

”Bortförda”, tredje titeln i serien ”Blodsvänner”, har annonserats till början av 2018.

Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur 2017