När mörkret sipprar in

Jag satt på den nya Piratenteatern i Vollsjö, där skådespelaren Mats Nolemo i Friteatern återberättade och levandegjorde Fritiof Nilsson Piratens novell om ”Mannen som blev ensam”. Plötsligt gick det upp för mig: Den här iscensättningen kunde Hans Alfredson ha gjort. Ja, han kunde till och med ha skrivit själva novellen.

alfredson-ormenHumorn, som hålls tillbaka. Formuleringarna, som är fyndiga men inte skrattretande. Mörkret, som sipprar in och blir allt svartare. Just så kan författaren Hans Alfredson beskrivas. Ibland har jag jämfört honom – främst som författare men även som filmskapare – med Fritiof Nilsson Piraten (den muntliga berättartraditionen) och Joyce Carol Oates (den mörkaste svärtan). Men bäggedera kommer kanske från Piraten?

Hans Alfredson fyller år idag, den 28 juni. Mest känd och ihågkommen är han förstås som ena halvan av HasseåTage: samarbetet med Tage Danielsson i revyer som ”Gröna Hund” och filmer som ”Äppelkriget”. Figuren Lindeman, som han nyskapade och aktualiserade kväll efter kväll med nya förnamn och yrken, är och förblir en evig komisk klassiker.

alfredson-ond-manOch allvarlig, också. För Hans Alfredson skämtar på allvar. Som en gråtande clown. Fast jag tänkte – ännu en gång, jag har gjort det förut, jag gör det ofta och gärna – gratulera genom att uppmärksamma honom som författare. Och framför allt som deckar- och spänningsförfattare: en skildrare av kriminalitet, människors ondska och mörker. Bibliografin omfattar även andra böcker, men det är som spänningsförfattare han skrivit allra bäst. Hans Alfredson har ett speciellt utrymme – sin egen nisch – på min deckarhylla.

Han skriver muntligt, oavsett vad han skriver. Både han och Piraten anknyter till en muntlig berättartradition, som hos bondkomikerna på forna dagars Kiviks marknader. När Alfredson kommer igång med att berätta, då upplöser han skriftspråket. Då skriver han som han pratar. Då kommaterar och punkterar han där han andas, inte där man enligt språkreglerna ska sätta komma och punkt.

alfredsson-tidenAv de fristående men ändå sammanhängande böckerna ”Den befjädrade ormen”, ”En ond man” och ”Tiden är ingenting” kan mellantiteln – med dagens vidare definition av begreppet deckare – räknas till kriminalgenren. De två andra är knappast deckare men de är kriminella. Alla tre hör ihop som en (kriminal)trilogi om människans ondska. Alfredson ältar, igen och åter igen, dessa banala men livsviktiga, för livet grundläggande frågor: Vad är ont? Vad är gott? Varför blir människor onda? Hur kan ondska bekämpas? Hur ska ondska bestraffas?

Mest närvarande – rent fysiskt – är ondskan i de sex berättelser som bildar romanen ”En ond man”. Var den onde mannen än befinner sig, i centrum av berättelsen eller i periferin, är det hans ondska som bestämmer över människornas liv och död, i nuet som i framtiden. ”En ond man” har Alfredson suttit i sitt svartaste hål och författat. För att hitta en annan författare som utforskat ondskan lika djupt ner i mörkret måste jag gå till, just, Joyce Carol Oates.

alfredson-nc3a4saInte känns det bättre heller när man bor där jag bor, i Sjöbotrakten, och läser att då fabrikör Höglund = den onde mannen är på väg in till Malmö så bromsar hans chaufför plötsligt in för en bilolycka. Vid ”Sjöbo ora, den skogiga backen strax efter Anklam”, har en bil krockat med en råbock.

Novellsamlingen ”Lagens långa näsa” och romanen ”En yxa i nacken” är mer regelrätta pusseldeckare – ett slags pastischer på Sir Arthur Conan Doyle och Agatha Christie. Huvudpersoner: Albin Winkelryd, pensionerad kriminalkommissarie, och Hans Alfredson själv, som en svensk Dr Watson. Att Alfredson vet vad en pusseldeckare är framgår inte minst av att han i ”En yxa i nacken” placerar ut en ledtråd som gör det möjligt att redan efter några sidor avslöja ”vem som gjorde det”.

alfredson-yxaI bägge böckerna finns också denna alfredsonska svärta som kontrasterar mot deckarberättelsen som underhållning. ”En yxa i nacken” skildrar, för att citera författaren/berättaren, ”ett ovanligt äckligt mord”. Det kan tilläggas att mordet begås av någon som är så självisk och ond att boktiteln kunnat vara ”En ond människa”.

I romanen ”De döda kring Maria” – en hårdkokt thriller – finns många onda människor samt en god människa som av kärlek till Maria och hat mot ondskan går över gränsen och själv blir ond. Han blir en hämnare. Incest, narkotika och kvinnomisshandel är några ämnen. Hans Alfredson fortsätter att älta de eviga frågorna: Vad är ont? Vad är gott?

*

alfredson-mariaSpänningsförfattaren. Av Hans Alfredsons skönlitterära produktion har jag på deckarhyllan ställt trilogin ”Den befjädrade ormen”, ”En ond man” och ”Tiden är ingenting” (1979-81), pusseldeckarna ”Lagens lång näsa” (1983) och ”En yxa i nacken” (1992) samt thrillern ”De döda kring Maria” (1999). Där står också samlingen ”Avbrott” (1994) med berättelsen ”En gotisk historia” och boken ”Attentatet i Pålsjö skog” (1996). Den sistnämnda skildrar en tysk ockupation av Sverige under andra världskriget.

Mörka filmer. Ett par av spänningsberättelserna har Hans Alfredson själv filmatiserat. Dels ”Den enfaldige mördaren” (1982), byggd på boken ”En ond man”, med Stellan Skarsgård i huvudrollen och Alfredson som den onde mannen, godsägare John Höglund. Men också ”Falsk som vatten” (1985), byggd på berättelsen ”Kommissariens sista fall” i samlingen ”Lagens långa näsa” och – om möjligt – en ännu mörkare film.

Bengt Eriksson
(publicerat i YA, KB, TA 2017)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s