Uppskattar verkligen att förlaget Modernista återutger klassiska kriminalromaner, såväl äldre som yngre, och ser till att de förblir så tillgängliga som de ska vara. Det är ett kulturarbete.
Till exempel James Ellroys och H-K Rönbloms romaner (fast vart tog fortsättningen på den sistnämnda återutgivningen vägen?) och nu också Raymond Chandlers.
Två av Chandlers så kallat hårdkokta deckare, ”Den stora sömnen” och ”Mord, min älskling” (från 1939 respektive -40), har återutgivits i Mårten Edlunds svenska originalöversättning (bägge 1947).
Det sistnämnda, alltså att Edlunds översättningar används, ger en extra tidskänsla. Samtidigt som jag ändå muttrar lite över åldrandet i vissa ord och formuleringar.
Vet inte hur många gånger jag läst om Raymond Chandlers berättelser med privatdetektiven Philip Marlowe i Los Angeles och för varje gång har jag utbrustit, än mer och mer: Så märkligt, kan det tyckas, att Chandler var en av grundläggarna till dagens hårdkokta deckare.
Chandlers romaner är knappast noir, de utspelar sig inte i neonljusets skuggor. Och så hårdkokta är de inte heller, om man med detta menar tufft och hårt och ja, nästan rått.
”Den stora sömnen” (Los Angeles) och ”Farväl, min älskling” (fiktiva Bay City i Santa Monica) utspelar sig i vad som kan kallas en trädgårdsstad. Nästan som en vidsträckt småstad. Ja, så är ju Los Angeles – till ytan och utseendet – än idag.
Inte heller är kriminaliteten så värst hårdkokt och våldsam, jämfört med den som dagens deckarintriger ägnar sig åt. Utpressning och försvinnanden och, visst, mord förstås – men inget frossande.
Det – eller snarare den – hårdkokta är istället Chandlers ensamsnokande privatdetektiv. Just detta – att snoka på egen hand – dominerar ju förresten dagens deckarromaner, oavsett om problemlösarna är poliser eller privata.
Men det är jargongen, privatsnoken Philip Marlowes syns på samhället och människorna, hans sätt att kommentera det han ser, hör och upplever, det är det hårdkokta.
Om nu Chandlers och Marlowes lite ålderdomliga jargong känns så hårdkokt idag. Snarare smart och faktiskt intellektuell, åtminstone så smått intellektuell.
Så läser jag numera till exempel ”Den stora sömnen” och ”Farväl, min älskade”: som skildringar av USA som det var men främst som existentiella romaner. Jag smuttar på meningar och uttryck, njuter av formuleringarna om liv och mänsklighet.
Det är angenämt. Tänka sig att det har Raymond Chandler blivit: angenäm, existentiell och intellektuell läsning.
Bengt Eriksson
Kommentera