Hur får man plats att skriva det som skulle behöva skrivas på ett utrymme som är alldeles för litet?
En fråga jag, som recensent, ofta ställer mig numera.
Många recensioner blir som haikudikter.
Man får stryka och lägga till, stryka och lägga till – ända tills man fått med allt man kan få med. Och då har man ändå inte fått med allt man hade velat få med.
Allt som borde varit med.
Det saknas alltid någonting. Men man får göra det bästa man kan.
Alternativet är att inte ens skriva. Och är det ett alternativ?
I alla fall: så här skrev jag om den senaste romanen av en av mina favoritförfattare från Island, på det utmätta recensionsutrymme som stod till buds.
*
Steinar Bragi
Kata
övers: Sara Gombrii
(Natur & Kultur)
Romanen ”Kata” utspelar sig på och över gränserna.
En skönlitterär roman blir en lågmäld spänningsroman, ett slags fantasy, psykologisk thriller och till sist en kvinnlig hämndthriller. Där emellan inslag av polisroman.
Också gränsen mellan fiktion och realism passeras: allt mer verklighet släpps in.
Dessutom en psykologisk – eller psykisk – gräns. Var utspelar sig fantasydelarna, i ett dockskåp eller inuti huvudpersonen Katas hjärna?
Katas och maken Tomas dotter försvinner. Hon återfinns ett år senare, död och våldtagen.
Steinar Bragi, Islands mest egenartade (spännings)författare, skildrar Katas långsamma förändring.
Vad dotterns död gör med henne: mänskligt och psykiskt. Och får henne att ta sig till.
Bengt Eriksson
(skriven ungefär så här till Gota Medias tidningar)
Deckarlogg 
Kommentera