Jag gillar att tänka på strukturer. Det kan vara organiska strukturer som hur textil egentligen ser ut, hur plogfåror bildar mönster, hur exempelvis Stockholm ser ut när man flyger in över stan.
Det som är osynligt och omöjligt att överblicka från marken, blir tydligt och organiserat från luften. Kvarter efter kvarter av stadslandskapet avtecknar sig i bestämd rytm, en stor kropp med gatunätets blodomlopp sunkigt för blotta ögat.
Plötsligt framstår det så tydligt att denna kropp är tillkommen efter en plan, någon/några har satt en i verket efter noggranna mätningar och ritningar. Lager efter lager har byggts på, längre och längre ut har kroppen brett ut sig och försörjningslederna – blodomloppet – grenar ut sig upplysta i punktform av tiotusentals ljus.
Det är vackert.
Nimis 2010. Creative Commons / Wikipedia. Foto: Anders Lagerås
Det är också därför jag tänker på Nimis, det egendomliga och viktiga konstverk Lars Vilks satte igång med för 36 år sedan och som nyligen brann, den här gången var det den nedre tredjedelen, det svåråtkomliga Vindarnas torn som blev lågornas rov i en meningslös, hjärtlös och rent stupid aktion.
Kanske en ersättning för svårigheten i att komma åt Vilks själv, påpassad som han är. Själv verkar han mest anse att det hela bidrar med nya dimensioner till verket.
Men det är inte det jag i första hand tänker på utan det faktum att han har tagit från naturen i form av dött grenverk, havsslipad drivved och plank och skapat en naturliknande mångfald, en vindlande, kantig och tvär naturform, en märklig artefakt som är hart när omöjlig att upptäcka på håll, så väl smälter den in i klippskrevan och letar sig ner mot stranden med sina runda, bulliga stenar.
Nimis är en fantastisk upplevelse att ta sig in i, klättra med och i från toppen till botten i andfådd flåsighet, att vila i och upptäcka horisonten från. Det känns som om Nimis är ett fredligt verk, ett verk att närma sig utan oro. Det är delvis en illusion. Nimis är garanterat svårklättrad, man måste tänka på var man sätter fötterna.
Men det är inte allt.
Vindarnas torn och de andra punkterna i verket väcker också en känsla av obehag, i alla fall hos mig. Det är något med strukturen, just det, strukturen, i de vertikala linjerna, något olycksbådande över det ofärdiga, orena, de grå planken som reser sig mot himlen i en slags organisk form man sällan hittar i naturen själv. Något förvridet och hemskt i det människobygge som ändå bara tar tillvara det naturen har kastat ifrån sig.
”True Detective”, episod 1.
I mitt huvud flyter Nimis in i andra bilder och är förmodligen orsaken till min tvehågsenhet.
Om ni har sett första säsongen av ”True Detective” så kan ni säkert lista ut vad jag syftar på – de otäcka taggiga kronorna av grenar som fästs på offrens huvuden, de makabra skulpturer av drivved och död materia som återfinns på olika platser genom serien där Matthew McConaughey och Woody Harrelson som poliserna Rusty Cohle och Martin Hart jagar en seriemördare med särdeles äckliga böjelser genom ett träsklandskap präglat av fattigdom, droger och förvridna människor.
De vet och förstår att de har kommit till rätt plats när vägen in i en gammal akvedukt och dess vindlande gångar kantas av ett bygge av grenverk, som en mur, ett staket, en rituell tillbedjan till Gud vet vilken gudom. Det är en intrikat, skicklig och vacker konstruktion som väcker starka känslor av obehag.
Hela serien är så rasande intressant och otäck att jag inte förmått mig titta på säsong två.
Men det är inte bara här jag maniskt hittar likheter. Tänk till exempel på Törnrosa. “Och häcken växte kämpahög”. Bakom den sover hon och alla de andra i slottet i en hundra år lång magisk sömn medan spindelväven brer ut sig och saker och ting börjar förfalla.
Det ska till utomstående krafter för att rå på den trolldomen. Så sker ju också, som vi vet, och de levde lyckliga i alla sina dagar.
”Malificient”.
En betydligt senare variant är filmen ”Maleficent” med en magnifik Angelina Jolie som sviken fé. Det från början blomstrande landskapet, de mjuka kullarnas rundningar, de magiska djurens fredliga samexistens förbyts i mörker, vrede, hårdhet och kyla, av is och snö och en taggig, avvisande, tjock och kraftig häck av naket grenverk vars vassa spetsar sargar den som vågar närma sig, en mur som förhindrar allt intrång i denna hemliga värld.
Också den konstruktionen är otäckt illusorisk och förbjudande. Jag betraktar den med ambivalens. Inte för att det är så dåligt, utan för att det är så bra, precis som hos ”True Detective” och Nimis eller de hemska bålverken i till exempel ”Sagan om ringen”.
Så vad är det som skapar denna känsla av något osäkert, något ont som lurar i faggorna? Jag vet inte säkert, men det är något med materialet, det grå, sega, motstpänstiga som i händerna på människorna blir ett vittnesbörd om människans outtömliga behov av att lämna spår, om skaparkraft, om behovet av symboler, onda och goda, och hur det som egentligen saknar känslor, (drivved) kan avtvingas en slags riktning, stå i någots tjänst.
En psykoanalytiskt skicklig terapeut hade nog haft saker att säga om förträngda minnen, undermedvetna lager eller arketypiska gestaltningar.
Kanske är det så enkelt att det som borde växa och grönska borde få fortsätta att göra det till dess tid är slut och att det därefter stillsamt skulle få återgå till jorden, multna och bli näring till ny grönska. Kanske det är det motsatsen som stör, ett slags brott mot någon naturlig omedveten ordning.
Kanske är det så enkelt. Inte vet jag. Men Nimis är nu förenad med en förnimmelse av hot. Hoppas att det går över.
Katarina Tornborg
Deckarlogg 
Kommentera