Marianne Cedervall författade en både underhållande och annorlunda deckarserie, som kan kallas S-serien (samtliga romaner har titlar som börjar på bokstaven S) eller deckarserien om väninnorna Mirjamn och Hervor och Mirjam, mest mest på Gotland respektive mest i Tornedalen.
Ja, jag ser att varken författaren själv eller hennes nya förlag verkar nu vilja att Mirjamn- och Hervor-serien ska kallas deckare. Men det var böckerna – de titlar som var som bäst. Då var de – också – deckare. Innan serien började gå i stå, vilket den väl gjorde i typ de två sista titlarna (av fem).
Så i och för sig kan jag förstå att Marianne Cedervall ville lägga ner och starta upp på nytt, börja skriva en ny deckarserie.
Men – det måste poängteras – det där personliga och egenartade från den första serien, det är inte så lätt att åstadkomma ännu en gång. Den ena väninnan, Mirjam, var/är nämligen en jäkel på affirmationer.
Vadå? Jo, att tänka på och önska något så mycket att det faktiskt inträffar. Det är en affirmation, som hon Mirjam var så bra på. Typ – fast det ska man ju inte – tänka intensivt på att man vill att någon ska dö.
Sådär övernaturligt alltså? Smått fånigt? Tja. Nä. Inte alls. En egen författarväg genom en roman och romanserie, enligt mig.
De tre första titlarna i Cedervalls förra (deckar)serie – ”Svinhugg”, ”Svartvintern” och ”Spinnsidan” – rekommenderas som några av de mest personliga och fyndiga deckare som skrivits i Sverige på senare år. De två sista, ”Stormsvala” och ”Solsvärta” (samtliga utgivna av Natur & Kultur, 2009-14), kan ni väl också läsa – om ni får lust. Men där avtar det fyndiga, kanske för att Norrland och Gotland bytts mot New York och Västerås.
I fjol kom så första titeln, ”Av skuggor märkt” (Lind & Co), i vad som skulle bli Marianne Cedervalls nya deckarserie – den här gången med så pass stark betoning på förledet att serien kan kallas just deckare.
Även nu på Gotland, närmare bestämt i Mullvads (med omnejd), men förstås med ny huvudperson, Anki Karlsson, pensionär och ensamstående, som slagit sig ner på Gotland med sina islandshästar.
Jag var måttligt förtjust. Ingen affirmation här, om man säger. Som jag skrev i min recension: ”Av skuggor märkt” töltar framåt på den smala gränsen mellan feel good (som den här deckaren rubricerats som), trist och tråkig.
Att skriva mysiga deckare är svårt, det får varken bli för mycket av den ena eller det andra. Men bäggedera måste vara med, både det mysiga och det åtminstone lite spännande.
Vad som gäller, tror jag, kan sammanfattas med ordet charm – eller kanske stämning. Men det måste vara en charmfull stämning. Och i denna stämning måste sen kriminaliten släppas lös. Intrigen ska liksom falla till ro och dra iväg framåt, samtidgt.
Den första titeln i Cedervalls nya deckarserie – ett slags försök att förena Agatha Christie och Enid Blyton, Miss Marple och Hemliga tvåan – blev tyvärr charmlös. Och apropå ”hemliga tvåan”: den ena delen av amatördeckarduon var och är förstås Anki (även Miss Marple på Gotland) medan den andra bestod och består av den förre, likaså pensionerade och till att börja med rätt buttre före detta kriminalkommissarien Tryggve Fridman.
Anki och Tryggve återkommer i årets titel, alltså den andra i serien, ”Låt det som varit vila” (också Lind & Co).
Samma lunk och tölt. Fast jag tycker ändå att personerna och miljöerna nu börjar samla ihop sig till vad som kan kallas stämning. Gotlandsstämning? Ja, en svag sådan men jag tror jag vågar använda den beskrivningen. (Ska också be min gotlandssommarboende deckarloggkollega läsa: bekräfta eller dementera.)
I den nya boken har Mirjam, höll jag på att skriva; i nya boken har Anki, menade jag, bjudit in tre väninnor till Gotland. Det ska bli tryffelfestival på den nu lite lyxifierade lokalkrogen. Dit går förstås alla inblandade personer för att äta en festivalmåltid bestående av sex olika tryffelrätter. Och på restaurangen dör förstås – plötsligt – en av personerna..
Dålig stämning mellan vissa personer, familje- och släktintriger, ett försök till eldsvåda och en av Ankis väninnor blir störtkär i en karl som kommer på besök till Tryggve. Med flera av de ingredienser som bör vara med.
Det tar sin tid och sina sidor innan deckeriet sätter igång och blandstämningen av mys och rys (nåååja) infinner sig. Alltför många sidor, enligt min mening. Men så är den där: stämningen har smugit på utan att jag ens märkte det. Så att mitt slutomdöme på sista sidan ändå blir: Inte alls illa. Rätt bra, ju.
Vågar en nu hoppas på att Marianne Cedervall fått upp farten, så lunket övergår i säg dubbeltölt direkt på första sidan i den kommande, tredje delen av Anki- och Tryggve-serien? Och så bara ansar och putsar och drar hon åt lite, resten av berättelsen.
Jag hoppas det. Dessutom önskar jag att författaren nu begriper att det är dags för Anki och Tryggve att spana in varann på allvar, att hon (med sina hästar) och han (med sin hund) 
får ihop det och blir ett par. Litta romantik och kärlek mellan dom skulle liasom piffa upp och krydda till Cedervalls nya feelgood-deckarserie.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera