Men vart tog Hellbergs patos vägen?

Jag vet inte varför och det är egentligen inget att bry sig om heller.

Men varje gång jag recenserar någon ny deckare av Björn Hellberg på ett positivt sätt – vilket jag oftast gjort – så brukar både jag och han bli påhoppade. Det verkar finnas nånslags antifanclub som menar att Hellberg kan inte, får inte, bör inte skriva en bra kriminalroman.

Pytt, kort sagt. Björn Hellberg har dessutom en stor och trogen skara återkommande läsare. Så, som sagt, bry sig…

Årets Björn Hellberg-deckare, ”Dödsdrycken” (Lind & Co), är på ett sätt en av hans bästa. Och på ett annat sätt inte alls lika bra som hans deckare brukar vara.

Miljön är den namnlösa Staden, den stad som med allt fler titlar blivit allt mer lik Hellbergs hemstad Laholm. Därmed heter den kriminalgåtelösande huvudpersonen som vanligt också Sten Wall, kommissarien som var åldrig redan när han introducerades 1981 men blivit max sju år äldre sen dess (enligt uppgift).

hellberg-ddryckenEn rundlagd, sympatisk och tänkande man och polis av gammal sort, som polisärt kan vara släkt med både Maigret och original-Beck. Om jag inkluderar noveller och räknar rätt så återkommer kommissarie Wall i år för tjugofemte gången.

”Dödsdrycken” har en ovanligt bra intrig. Annars det som jag ibland har muttrat över – att intrigen inte riktigt hänger ihop – i mina recensioner av Hellbergs deckare.

Men här passar de olika händelserna (en makaber svensexa, självmord på en bröllopsfest, tävling i att supa mest…) så exakt ihop som bitar i ett pussel. Trots att åren gått och Sten Wall är den enda som anar att händelserna kan ha ett samband.

Som alltid är Hellberg också suverän på att skildra människor i deras vardagsliv.

Men – det är vad jag undrar, det var vad jag undrade under hela läsningen – varför har han skrivit den här deckaren?

Björn Hellbergs bästa gren och egenskap brukar ju stavas Patos. Alltså med stort P. Jag vågar hävda att han är en av Sveriges mesta samhällsskildrande deckarförfattare. Och att få skriver med ett större engagemang: ilska inför orättvisor och känslor för människor.

”Dödsdrycken” är… ja, en rätt bra deckare. Inte mer än så.

Nöjde han sig med det? Ja, det borde ju räcka. Men nej, inte när det gäller en Hellberg-deckare.

Att han tagit upp det ena samhällsproblemet efter det andra och skrivit polis-, kriminal- och samhällsromaner med dessa som utgångspunkt och varje gång sitt stora patos som filter – det är det som gör att en deckare av Björn Hellberg blir en Hellberg-deckare. Nu inväntar jag och ser Deckarlogg 2fram emot nästa års Hellberg-deckare…

Bengt Eriksson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s