Rönbloms svenska 50-tal

Folkhemmet, den lilla staden, pensionatet, telefonkiosken och logerna för nykterhetens bevarande. Intriger kokar under den stillsamma ytan, döden väntar och den orättfärdige får sitt straff.

Det är naturligtvis H.-K. Rönblom, journalist och doktor i statskunskap, jag talar om, mästarnas mästare, den första svenska deckarboomens språkvirtuos, den nyfikne, lätt fåraktige, försynte och piprökande historikern/läroverksadjunkten/amatördetektiven Paul Kennets anfader.

ronblom_dod_bland_de_doda_omslag_inb_0Tack vare Modernistas nyutgivning kan en ny generation ta del av det mysterium som var Sverige på 50- och 60-tal. Först ut är debutromanen ”Död bland de döda” (1954) och genombrottsromanen ”Höstvind &h djupa vatten” (1955).

H.-K. Rönblom representerar min barndom, så enkelt är det. Ur minnenas bråddjup stiger söndagsutflykter till Moderna Museet, raketost och 70-öresbiljetten på trådbussen in till stan, strikta klädkoder, sluta skolan kl. 12 på lördagar och C i ordning och uppförande.

Jag blir så rörd. Och H.-K. tar sin tid, betraktar den med mild ironi, iakttar den skarpsinnigt och analyserande, knådar den och förvandlar den till den mest aptitliga limpa.

ronblom_hostvind_och_djupa_vatten_omslag_inb_0Allt finns i språket, den lätta, genomskinliga och humoristiska stil som var H.-K.:s signum. Det är i språket människorna får liv och karaktär och deras relationer blir synliga, landskapet förändras, årstider växlar.

Småstadens folk och hierarkier blir en skrattspegel av Sverige – där det på trots mot det vardagliga och enkla, moderniteten och folkshemsbyggandet, skedde hemska saker.

I ”Höstvind…” börjar det med vad som verkar vara en olycka:

”Fördömt”, sade stadsfiskalen, ”just nu när vi har händerna fulla med kioskinbrotten. Och statspolisen har inte en man att vara av med. Personalbristen kan ju göra en gråhårig. Det är förstås några pojklymlar som varit framme. Var fick de ståltråden ifrån, förresten?” (sidan 5)

skratta-pajazzoMen så här enkelt är det förstås inte. En man har mördats och Paul Kennet måste ta reda på vad som hänt. I växelspelet mellan Paul och hans syster Susanne, som ibland kommer ihåg att ”hon hade ett krossat hjärta att vårda” (sidan 99), drivs historien mot sanningen och det obönhörliga slutet.

Min stora favorit av Rönblom är ”Skratta, Pajazzo” (1956), där H.-K. lika framsynt som elegant skildrade Glasrikets förvandling från bruksmiljö till modern industri med det som vanns och förlorades längs vägen. Här har språket en annan tyngd, en poetisk laddning.

Ett litet smakprov: ”Vid det förbrända och krossade degelgruset häftade rester av glas – koboltblått, smaragdgrönt, ofärgat. Det glimmade på marken där de gick som om de trampat bland Kataina deckarblogg 1ädelstenar”.

Blir tårögd. Och väntar otåligt på mer. (Vilket kommer 2017, kan deckarloggkollega Eriksson tillägga.)

Katarina Tornborg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s