Bilder som rämnar, fasader som rasar

Jag har just sträckläst Tove Alsterdals senaste bok: ”Vänd dig inte om” (Lind & Co).

Klockan 02.05 på morgonen slog jag igen den med en liten suck och försökte somna. Det gick sådär. Texten flöt oroande in i drömmen, personerna började leva sitt eget liv, de kom och gick, satte sig, reste sig och försvann ut i mörkret, till stigarna runt Beckomberga gamla, sedan 1995, nedlagda mentalsjukhus.

Jag tänker på Tjernobyl där jag var för några år sedan. Det spöklika i det övergivna, hastigt evakuerade bostadsområdet med sina gapande tomma hus och svarta fönster. Kraset av glas på golv. Trasiga skolbänkar, en sönderfallande simhallsbassäng, nakna kabelrester i tak. Slyet som växte i alla springor, förvridna björkar med oändligt många häxkvastar.

Och så människorna som ingen såg men som alla visste fanns där. Skuggvarelser som ingen ville ha, som inte hade någon annanstans att bo som smög sig tillbaka in i det förbjudna området, de och de vilda djuren.

alsterdalTove Alsterdals roman (jag tvekar att kalla den deckare eller thriller) handlar om skuggor, om bilder som rämnar, fasader som rasar. Beckomberga, Beckis, är berättelsens centrum.

Det gamla sjukhusets inkapslade ångest paras med en nybyggd, dyr och skavande förortsidyll. Sparsmakade radhus omges av förrädisk grönska, något gömmer sig i skogen – minnen, suckar, igenbommade kulvertar – och så någon som är högst levande, som rör sig snabbt, försvinner och dyker upp.

Det förflutna gör man sig inte så lätt av med.

Huvudpersonen Eva misstänks ha mördat sin före detta make Svante Levander. Misstanken är så stark att hon häktas. Hennes son Filip har tagit fullständigt avstånd från sin mor efter skilsmässan och bor i Berlin. När Eva släpps ur häktet kommer frågor och fler tårar.

Eva försöker hitta den enda person som kan tänkas ha sett det verkliga förloppet – en rumänsk tiggerska utanför ICA. Sökandet leder henne in i det dolda Stockholm där romska tiggare lever i underjorden, i skogen, på utmarkerna.

Vad var det för man hon varit gift med i sjutton år? Vem var och är hon själv? Hon reser till Berlin, till Rumänien, till ett möte med sonen, tillbaka hem och till en växande visshet om vad som egentligen hände den där natten.

Undervärldar kolliderar med och speglar det samhälle vi byggt. Den nakna nöden ställs bredvid vår likgiltighet men också de enskilda människornas försök att handla, göra något.

I porträttet av Eva, skild 47-årig kvinna, med en brinnande ensamhet inom sig efter skilsmässan, en stumhet inför sig själv, sina handlingar och motiv, ett avstånd till världen, lyckas Alsterdal mejsla fram hur det går till när man vaknar och ser fasaderna runt sig spricka. Hon lyckas också ge Stockholm nya konturer, den organism som är en Kataina deckarblogg 1stad.

Synnerligen läsvärt och spännande. En sista (irriterad språktants) anmärkning. Det heter ”som hon”, inte ”som henne”. En liten fläck i det levande språket.

Katarina Tornborg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s