Härmed börjar också Katarina Tornborg att medverka på Deckarloggen!
***
”Av frisyr och klädsel att döma var de första bilderna tagna någon gång på 80-talet, med MC Hammer-byxor, hårgelé och Balltröjor …”
Det här är en viktig mening i danska journalisten Lone Thiels debutroman ”Flickorna på Englandsbåten” (Norstedts; övers: Margareta Järnebrand). Viktig därför att den anger tidpunkten då två flickor försvann från Englandsbåten och som romanens huvudperson, journalisten Nora Sand, inte kan släppa taget om.
Varför försvann de? Hur kan två personer bara upphöra att finnas? Inte lämna ett enda litet spår efter sig? Vad var det som egentligen hände, den där gången, då resan över som skulle varit ett stort äventyr – ett steg in i vuxenvärlden, en initiationsrit – slutade i mörker och ovisshet?
Men textraden är också viktig för att den ritual som stavas åka-till-England-med-båt-på-språk-eller-nöjesresa är någonting som oändligt många skandinaver har deltagit i från 60-talet och till dess flyget tog över. Somliga reste iväg och kom tillbaka för alltid förändrade i sin syn på framtiden, världen och sig själva, andra kom hem med smärtsamma minnen.
Tilburybåten (svenskar reste från Göteborg) var laddad med symbolik. För många unga var det första resan på egen hand i delad hytt med en okänd person på väg mot en främmande kust, ett främmande språk, en ny värld. Englandsbåten blir på så sätt en viktig referenspunkt både i romanen och hos i alla fall vissa läsare.
Det kunde varit jag. Det kunde varit du.
Nora Sand bor i London. Hon arbetar för på tidskriften Globalt med hela världen som arbetsplats och vad det verkar med en budget som vilken frilansare som helst hade kunnat begå brott för.
Efter en särdeles otäck intervju med en rwandisk massmördare, tittar hon och kollegan fotografen Pete, in i en antikaffär. Nora samlar på resväskor och här fanns en åtråvärd pjäs. Ett dygn senare snubblar hon över den nya väskan, låset går upp, och ut trillar en mängd amatörbilder på unga flickor…
Så är det igång. Noras journalistiska och mänskliga nyfikenhet är väckt, hon börjar gräva i ett över 20 år gammalt mysterium.
Det är en rappt berättad historia med många ingredienser. Engelska polisen, danska kriminella, ett märkligt vårdhem, en försvunnen ung man, ett danskt behandlingshem för vilsna tonåringar, en styvnackad advokat, en mördare som lekt katt och råtta med polisen i åratal men som nu sitter bakom lås och bom. Lägg till en rejäl dos kärlek med förhinder så har ni receptet på en riktigt mustig gryta.
Är det bra då? Historien är intressant, ondskan spektakulär, miljöerna vältecknade. (Lone Thiels är journalist och har varit stationerad i England i närmare tjugo år. Hon vet vad hon talar om).
Men Nora själv skaver. Hon är ung, vacker, vältränad (boxning), har ett journalistiskt drömjobb, är halsstarrig och envis, äter utvalda delikatesser och hinner sällan tvätta sina kläder. Dessutom är hon orädd, energisk och går på nitar i ett halsbrytande tempo.
Hon är en flickbokshjältinna, kavat, käck och rolig. ”Ut i Världen, Nora! ”Nora reporter”. Man bara väntar på ”Nora gifter sig”. Även om jag älskar flickböcker, hade jag i det här fallet önskat mig en djupare, mer komplex skildring av Noras personlighet i hennes möte med det bottenlöst onda, med skräcken och förtvivlan och de ärr det lämnar efter sig.
Som det nu är, flyter både den otäcka historien och Nora lite för lätt förbi. Å andra sidan. 
Det är en läsvärd historia som ger, som det brukar heta, mersmak.
Katarina Tornborg
Deckarlogg 
Kommentera