Förstameningens Mästare

Kort-kort, bara. Lite snabbt…

Det låg i postboxen idag: recensionsexet av Håkan Nessers nya (som alltid väl en kriminal- men på omslaget enbart) roman, ”Eugen Kallmanns ögon” (Albert Bonniers).

Jag ska inte alls recensera här och nu. Har inte ens hunnit börja läsa på allvar.

Ser på baksidan att året är 1995 och staden heter K- (sådär som städer brukar i Nessers romaner/berättelser). Platsen är en högstadieskola. Där förekommer så kallad Kallmannfrämlingsfientlighet; det ritas hakkors på skolväggarna.

Lektorn i svenska är väl död nu idag, tror jag. Och kanske redan då? Det var i alla fall han som hette Eugen Kallmann och i baksidestexten undras hur han dog. Naturligt?

Men det var inte så långt som dit jag skulle komma. Inte nu, nej.

Utan till inledningen, blott. För jag slog upp boken och läste första meningen. Det måste man göra – genast – man får en ny Håkan Nesser i hand.

Nesser är ju svensk mästare i förstameningar, som öppnar upp fönstren så det blåser och viner, rusar och svindlar inför hela den kommande berättelsen. Som den första meningen i den nya romanen ”Eugen Kallmanns ögon”. Den lyder:

”Jag lämnade Stockholm ungefär sju månader efter att min fru och dotter försvunnit.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s