Hårdkokt i Solviken

Mats Olssons deckardebut, ”Straffa och låta dö”, kännetecknades av att han skrivit = hällt ur sig typ 3 000 sidor som en förlagsredaktör sen hjälpte honom att redigera ner till sådär 750.

Med denna inte alltför stora överdrift vill jag ha sagt att medan intrigen krånglade sig långsamt framåt i debuten så är Olssons uppföljare ”I de bästa familjer” (bägge utgivna av Norstedts) mer direkt och rappare utan onödiga sidosprång. (Sidantal: blott 363.)

Alltså: mycket bättre.

Samma huvudperson: Harry Svensson, före detta journalist och numer nånslags krogägare och privatsnok i Solviken på Skånes nordvästkust.

Också samma sätt att skriva en deckare: ingen svensk deckarförfattare skriver mer amerikanskt än Mats Olsson. Den här storyn kunde ha placerats i Boston och varit med i någon deckare av Robert B. Parker eller i Louisianas swamp och varit med i något av James Lee Burke.

Mats OlssonHarry Svensson kunde ha hetat Spenser (utan förnamn) eller Dave Robicheaux.

Mats Olsson skriver som en amerikan också – eller försöker. Han vill göra det. Men det är inte lätt att skriva amerikanskt på svenska. Fast lyckades han, i mina ögon, till max 50 procent i debuten så når han upp till 85, kanske 90 i den nya.

Inte illa alls. Han vill så gärna skriva nonchalant hårdkokt ända från Raymond Chandler och framåt. Och ibland anstränger han sig så för att få till det att han snubblar på kommatecknen. Men det är gott nog såhär – tills vidare.

En liten flicka, tio år och introducerad i förra boken, bultar mitt i natten på dörren till Harry Svenssons hus i Solviken. Där börjar det och fortsättningen blir en klasskildring: en berättelse om överklassens självtagna rätt att vara förmer. Mats Olsson skriver ju alltid jädra politiskt utan att alls skriva politiskt.

Polisen Eva Månsson från förra boken återkommer också. (Där kan det nog bli nåt, mellan Harry och Eva, med tiden. Kanske.)

Haschodling, motorcykelgäng, nynazism och ryska oligarker är fler ingredienser. Miljöer: somriga Mölle, Höganäs och Helsingborg och bort till Anderslöv.

Och så förstås: sarkasmerna och skämten i både tankar och repliker. Jag menar, ska det vara amerikanskt och ska det vara hårdkokt, så ska det. Olsson/Svensson skämtar inte i varannan mening som dom gör i USA men säg i var femte och får till ett flertal träffande kommentarer om dagspress och journalistik, män och kvinnor, rasism och nynazism, hasch och sprit.

Gillar det här – och nästa gång kommer Olsson att få ihop det ännu bättre. Tror jag, med tanke på förbättringen från ettan till tvåan…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s